Ofta slås jag av hur stora de politiska skillnaderna är mellan Skellefteå och Stockholm.
I kommunfullmäktige i Skellefteå kan man höra ledamöter beklaga sig över att vi inte har det som i Venezuela, i det partipolitiskt blåa Stockholm är uttryck som valfrihet och marknad gångbara. I båda kommuner kan politikerna gå för långt.
Sten Nordin (M), finansborgarråd i Stockholm, erkände i Ekots senaste lördagsintervju, om stadens utförsäljningar: ”Den här modellen fungerar inte. Vi kommer inte göra fler avknoppningar”. Bättre sent än aldrig, skulle man kunna säga.
I huvudstaden har alliansen i det närmaste slumpat bort gemensam egendom. Genom att kommunen enbart värderat inventarier vid försäljningarna har de nya ägarna kunnat plocka ut miljonvinster på hemtjänst, dagis och äldreboenden.
Några exempel: Kulturkrabatens förskolor såldes för 600 000 kronor, vinsten visade sig senare landa på nära nio miljoner. Vårdcentralen Serafem såldes för knappt 700 000 kronor, trots att vinsten för nästkommande år beräknades uppgå till det tredubbla. Hemtjänsten i Vantör såldes för drygt 70 000, vinsten visade sig senare bli fyra miljoner kronor.
Bakom dessa vinster döljer sig förstås mer än eventuella effektiviseringar av verksamheterna. Det krävdes kritik från EU för att man i Stockholm skulle börja räkna in goodwill-värden och kundstock när priset fastställs. Även regeringsrätten har slagit fast att man inte får använda skattemedel på det sätt som skett.
Så varför backar Stockholmspolitikerna först nu? Vi närmar oss val, och även marknadsliberalt sinnade väljare reagerar på att politiker rear ut egendom. Underpris är inte marknadspris.
För Skellefteås del gäller det däremot att ställa sig frågan: Är kommunen alltid bäst på allting? Kommuner behöver inte ägna sig åt det som marknaden klarar. Inom vård- och omsorgssektorn måste det centrala vara hur patienter upplever kvalitet och tillgänglighet. Med bra regelverk finns inget som säger att företag per definition är sämre lämpade aktörer inom vården.
Bara det faktum att kommunen äger campingplatser säger en hel del om hur fjärran den kommunala kärnverksamheten Skellefteå kommun har hamnat.
Att det skulle finnas långsiktiga väljartaktiska motiv bakom politikers beslut – i Skellefteå ser kommunen till att vara en ovanligt stor arbetsgivare, medan politikerna i Stockholm ökar det privata ägandet – är inte särskilt långsökt. Men det som är bra för ledande partier behöver inte vara det bästa för kommuninvånarna.
