Nyheten om de ryska planen som passerade Gotska sandön några mil från svenskt territorium gör att man undrar: om inte ens vårt starka kort flygvapnet håller måttet, kan vi då alls försvara oss?
En av försvarsmaktens huvuduppgifter är att ”upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet” (Förordning SFS 2007:1266). Att det var danska stridsplan som Nato har stationerat i Litauen som följde de ryska planen, och inga svenska plan, väcker därför reaktioner. Incidentberedskap är till för att signalera att man har koll och vet vad andra stater ägnar sig åt.
Allan Widman (FP) säger till Svenska Dagbladet att det är skrämmande att ”Ryssland anser att det här är ett tillräckligt realistiskt scenario för att man ska öva och förbereda sig för den här typen av uppdrag i Sveriges närområde.” Föga förvånande tycker han att vi ”på allvar” borde fundera över att Sverige ska ansluta sig till Nato.
Socialdemokraternas Peter Hultqvist, ordförande i försvarsutskottet, påpekar att svensk insatsberedskap ska fungera alla dagar året runt, dygnet runt. ”Jag tycker inte att det finns en förklaring som jag är beredd att köpa”, säger han.
Men borde högt uppsatta försvarspolitiker bli förvånade? Bengt Gustafsson, tidigare ÖB, skrev i början av året ”Vi kan inte ens med vår nuvarande och förhållandevis starkaste försvarsgren, flygvapnet, och våra gällande arbetstidsbestämmelser i fred under veckans alla dagar upprätthålla 24 timmars omedelbar beredskap med en rote flygplan.” (Newsmill, 2013-01-09). I artikeln förklarade Gustafsson även hur mycket bättre beredskap våra grannländer har.
Nu fick vi det svart på vitt. Försvarsminister Karin Enström (M) ville i går inte kommentera hur incidentberedskapen är utformad. Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, tonade ner det inträffade och sa att det inte är en fråga om brist på pengar. Om det är personalförsörjning som är problemet måste det lösas. Polisen kan höja beredskapen vid höjd risk, varför ska då försvaret inte klara det?
Den svenska armén är så utspridd att även förutsättningarna att möta angrepp på mark är svaga, och frågan är om försvaret kan skydda svenskt territorium till sjöss. Politiken och Försvarsmakten behöver antingen omformulera försvarets uppgifter, eller se till att de faktiskt sköts.
Det har runnit mycket vatten under Lejonströmsbron sedan Skellefteå ockuperades av ryska trupper sommaren 1809. Men Sverige behöver följa utvecklingen i närområdet och välja väg i försvarspolitiken. Vad vi ska göra och vad vi gör måste hänga ihop.
