Ett nyhetsinslag om Syrien påminde mig om något. Polletten trillade ner efter några sekunder; tv-kamerorna visade ett gränsområde med flyktingar, min familj var på flykt i samma trakter 1984, från Turkiet till Syrien. Jag minns att jag inte fick hosta. Innan flykten var mina föräldrar fackligt aktiva på vänsterkanten. Militärkuppen i Turkiet, 1980, mitt födelseår, satte spår i min familj, och i många andras. Mina föräldrar fängslades och förföljdes. Så lyckades vi fly till Olof Palmes paradis, som föräldrarna såg Sverige: Här behöver ni inte vara rädda för polisen! Här köar en läkare precis som en vanlig arbetare!
Det har hänt en hel del sedan 1980-talet, när vi fick uppehållstillstånd efter två veckor. Fler kommer hit och Sverigedemokraterna, som firar 25-årsjubileum, har medvind. Jag läser om 22-åriga Anna i Boden som kallas ”negerluder” för att hon hjälper flyktingar. "VI VILL INTE HA DESSA KACKERLACKOR HÄR", stod det på en lapp som skickades hem till henne (Expressen, 10 februari).
Det är lätt att få intrycket av att invandringsmotståndet skjuter i höjden. Men årets upplaga av Mångfaldsbarometern och en ny mätning från Sifo och SVT visar på motsatsen. Svenskarna blir mer positiva till invandring – samtidigt som stödet för SD ökar. SD:s ”folklighet” ska med andra ord inte överdrivas. Bakom stödet till SD finns troligtvis ren främlingsfientlighet, men även föreställningen att makthavare blundar för problemen. Det biter inte på SD-sympatisören att en journalist eller minister, som knappt satt sin fot i ett invandrartätt område, pratar om internationell solidaritet.
Jag har själv aldrig sett en motsättning i att erkänna konflikter som uppstår – att inte hymla om hederskultur, arbetslöshet eller bostadsområden där polis och brandkår attackeras – och att samtidigt försvara invandring och öppenhet. Det finns ingen som vinner på att vare sig förneka, eller som SD överdriva, problem i ett mångkulturellt samhälle dit många söker sig. Kommunalråd som larmar och ber om hjälp med ett högt antal nyanlända till kommunen ska inte nonchaleras. Mycket kan förbättras, men lösningen är inte att peka ut ”fel” människor och stänga gränser.
Som DN:s politiske redaktör Peter Wolodarski skrev häromdagen; ”Det starkaste argumentet för en generös flyktingpolitik är inte ekonomiskt utan humanitärt.” Jag är glad att tillräckligt många instämde i det påståendet 1985 när vi kom hit.