Print Rapportera felRapportera fel Dela på Facebook

Om hetslagen på sandlådenivå

På senare tid har diskussionen om yttrandefrihetens gränser hamnat på ren sandlådenivå.

Yttranden som ”jag ska våldta dig” eller ”alla judar ska dö” är rimliga att förbjuda. Men hur gör vi med ”judar styr världen”, påståenden om att romer stjäl, att homosexualitet är äckligt eller att araber förtrycker kvinnor? Som svensk hetslagstiftning är formulerad är det förbjudet att sprida samtliga av dessa uttryck i offentligheten.

Lagen hets mot folkgrupp stannar nämligen inte vid att kriminalisera hets och hot mot, utan även missaktning – det vill säga att se ner på – minoritetsgrupper som lagen vill skydda. Det är av den anledningen kritik har funnits mot hetslagen. Till stor del en liberal kritik, bland annat av Svante Nycander, men även vänsterns Jan Myrdal har ifrågasatt lagen.

På senare tid har diskussionen om yttrandefrihetens gränser hamnat på ren sandlådenivå. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, kritiserad av bland annat Svenska kommittén mot antisemitism för artiklar om påstådda organstölder, skriver att den som invänder mot hetslagstiftningen placerar sig ”bland järnrör och nynazister”. Även om få tar hennes utfall på fullaste allvar, är guilt by assosiation-taktiken vanligt förekommande.

I veckans nummer av tidskriften Fokus varnar journalisten Lisa Bjurwald för Sverigedemokraternas framgångar. I en i övrigt tänkvärd krönika skriver hon följande: ”Erfarna publicister börjar köpa partiets världsbild, där hat, hot och hets upphöjs till frågor om yttrandefrihet.”

Men hat i bred mening har med yttrandefriheten att göra, oavsett Sverigedemokraterna. Låt mig summera det mest grundläggande: Sverige har en av världens äldsta grundlagar som skyddar yttrandefriheten. Efter andra världskriget infördes, vilket är fullt förståeligt, kriminalisering av yttranden som propagerade mot minoritetsgrupper. I flera centraleuropeiska länder är det dessutom förbjudet att förneka Förintelsen. Även om vi i Sverige saknar det sistnämnda har vi alltså lagen hets mot folkgrupp i brottsbalken, som nöter mot vår yttrandefrihetsgrundlag.

Vad idékonflikten kokar ner till är hur man bäst tror att rasism och fördomar bekämpas. Jag möter hellre den som har fördomar, än låtsas som om det inte existerar för att vi har välpolerade lagar. Hur kan idiotiska åsikter annars bemötas? Andra tycker tvärtom, och får naturligtvis argumentera emot.

Att däremot göra yttrandefrihet till en fråga om Sverigedemokraterna är både historielöst och ett intellektuellt haveri. Nog borde svenska journalister och debattörer klara av att hantera en av våra viktigaste demokratifrågor bättre än så.

Publicerad 2013-02-21 av:

Läs våra kommentarsregler

Reaktion

Vad tycker du?

Annonsera