Lite då och då känner Socialdemokratiska företrädare tydligen obetvinglig lust att slå sig för bröstet. Det är när de stolt, ibland nästan med religiösa övertoner, intygar att de håller sina vallöften.
De löften som avses rör sig oftast om Skellefteå. Men kommunen är större än så. Mycket större.
Jörn, Skråmträsk, Missenträsk, Burträsk, Lövånger, Boliden, Drängsmark, Stavaträsk, Åbyn, Medle, Röjnoret, Åsträsk, Bygdsiljum, Fällfors, Norrlångträsk, Ljusvattnet, Kvarntorp, Brutorp, Strömfors, etcetera.
Den storslagna medaljen har alltså en baksida, bestående av "icke-löften". På de flesta platser i kommunen lovades ingenting. Följaktligen håller Socialdemokraterna även sina uteblivna löften, men då verkar det självgoda tonläget vara ett annat eller inget tonläge alls.
Men tystnad är också ett ”tonläge”.
Skillnaden mellan löften och hot är liten, ibland kanske en enda rösts övervikt i en beslutande församling. Det är inte mycket att skryta över. Det kanske rentav borde mana till en gnutta ödmjukhet. Inget parti kan ta patent på klokheten. Klokhet känner inga partigränser utan tillåter varje människa att tänka fritt och utnyttja sin egen intelligens.
Är partipolitik ett forum för de redan frälsta? En perfekt förutsättning för tankens inavel? Någon vill hellre kalla det för en helig princip. Min tanke går snarare åt betonghållet.
Jag förväntar mig nu en mångordig lektion om demokratins villkor eller något annat som jag tydligen inte förstått. Jag har hört den tusen gånger förut.
Men några enkla ord om ödmjukhet och fritt tänkande är det jag längtar efter. Det skulle åtminstone likna en helig princip.
Det skulle till och med påminna om gamla valaffischer med solidaritet som slagord.
Cognito ergo sum