Vart är Centern på väg?

När Maud Olofsson tillträdde som partiledare för Centern påbörjade partiet en omorientering från en diffus grön landsbygdsideologi mot en tydligare liberal profil. Enligt Aftonbladet kommer Centerpartiets idéprogramgrupp nu att föreslå att ordet ”liberal” skrivs in i partiprogrammet.

Syftet sägs vara att ta upp kampen med Folkpartiet om de liberala väljarna. ”Det finns en ny sheriff i stan”, säger Per Ankersjö, ordförande i idéprogramgruppen och profilerad ledare för Stockholmscentern.

Företrädare för Folkpartiet som Aftonbladet har talat med säger sig inte vara särskilt oroade. Folkpartiet går förvisso inte lysande i opinionen, men de urbana, livsstilsliberala och värderingsstyrda väljare som borde rösta på Folkpartiet har i stor utsträckning gått till Miljöpartiet i stället.

Centerpartiet får gärna inleda en debatt om vad liberalism bör betyda i Sverige i dag. Men snarare än att vara ett bevis på ett förnyat intresse för idéfrågor framstår Centerpartiets omdöpning som ett tecken på hur idéer och sakfrågor alltmer ersätts av yta och varumärke i svensk politik: det viktigaste är inte vad man gör, utan vad man kallar sig.

En rundringning visar att 20 av 27 distriktsordförande inom Centern vill se över eller avbryta allianssamarbetet. Och visst kan det verka svårt att få genomslag, när Moderaterna har kontroll över finans- och arbetsmarknadspolitiken. Men 2006 gick Centerpartiet framåt, trots allianssamarbetet. Då hade partiet en tydlig och spännande profil. Det har man inte i dag.

Anledningen till att Centerpartiet, till skillnad från Miljöpartiet och Folkpartiet, är farligt nära fyraprocentsspärren är inte allianssamarbetet eller fel ideologisk beteckning. Det är att väljarna inte vet vad partiet står för. Det finns ingen motsvarighet till Miljöpartiets och Folkpartiets tydliga politiska profil inom miljö respektive skola.

Men det saknas inte frågor att driva. Samtidigt som Centern diskuterar hur partiets varumärke ska förnyas tvingas företag i glesbygden avstå från rekryteringar, eftersom banker inte vill ge bostadslån för hus som inte stiger i värde. Post- och telestyrelsen står handfallen medan ett statsägt bolag tar ifrån människor i glesbygden deras telefoni. Allt fler glesbygdskommuner står inför en ohanterlig försörjningsbörda och arbetskraftsbrist inom välfärden. Och många jordbruk och andra fåmansföretag på landsbygden brottas med regler som gör det svårt för nya krafter att ta över när fyrtiotalisterna går i pension.

Centerpartiet vill inte längre vara ett renodlat intresseparti för folk på landsbygden. Men att därför avstå från att driva viktiga politiska frågor, som saknar en tydlig förkämpe, är inte smart positionering. Det är bara dålig politik.

David Ekstrand