Någon drog ner gardinen

Hem till byn är Sveriges mest långlivade tv-serie: ett gigantiskt epos över ett kungarike statt i förvandling. Där dramatikern och samhällsdebattören Bengt Bratt, på ett mycket trovärdigt och övertygande sätt, beskriver hur villkoren för livet på landet förändras. Det handlar främst om avfolkning och jordbrukspolitik men också om den vilsenheten som många av dem som tvingades flytta till storstadens förorter i jakten på ny utkomst kände.

Frågan Bengt Bratt egentligen ställer är: Ska hela Sverige leva, vill vi att hela Sverige ska leva, är det ens önskvärt att hela Sverige ska leva. Om ja, till vilket pris och hur ska det gå till?

Frågan är berättigad. För en tid sedan kom ett nödrop från Arjeplog och Sorsele i form av en debattartikel i Norran (1 oktober 2012), signerad de både S-märkta kommunalråden Britta Flinkfeldt Jansson och Caisa Abrahamsson: ”Vi får allt svårare att leverera den service som människor faktiskt har rätt att kräva”.

Frågan är också relevant i samband med regeringens bredbandssatsning: 90 procent av hushållen och företagen i Sverige ska ha bredband med en hastighet på 100 Mbit/s 2020. Det låter ambitiöst, 90 procent av hushållen och företagen. Och det är det också. Men de tio procenten som blir över, de som förmodligen ligger längst ut på tråden, de som kostar lite mer än alla de andra, men som ändå betalar skatt till staten på precis samma premisser. Och om målet är 90 procent kanske man nöjer sig med 85, eller 80.

Frågan är också relevant i samband med Norrbotniabanan. Visst, storstadsregionerna behöver utbyggd infrastruktur, men det behöver norra Norrland också. Eller rättare sagt: Sverige som helhet behöver bra infrastruktur i norra Sverige. Och då räcker inte Norra stambanan till längre. Men med utsikt från Rosenbad biter inte det argumentet, inte heller att Norrbotniabanan har goda förutsättningar att bli ett av Sveriges mest lönsamma infrastrukturprojekt i modern tid. Regeringens kommande infrastrukturproposition är sista chansen under den här mandatperioden.

Minns friherre D T von Schulzenheims ord när den förra stora infrastruktursatsningen i norr, Norra stambanan, diskuterades för 150 år sedan: ”Icke tjänar det till något att lägga järnvägar tvärs öfver dessa berg och floder för att erhålla några lass smör och ripor.”

Sedan dess har debatten hyfsats till, men frågan är fortfarande: Ska hela Sverige leva, vill vi att hela Sverige ska leva, är det ens önskvärt att hela Sverige ska leva och till vilket pris.

Om inte klara och tydliga skrivningar kring Norrbotniabanan finns med i regeringens kommande infrastrukturproposition måste också riksdagens borgerliga politiker vara beredda att svara på följdfrågan: vill du att hela Sverige ska leva, och om nej, vilka delar av Sverige är du då beredda att offra.