Jobben, jobben och jobben

Varsel och oro präglar Sverige hösten 2012.

Om det var partiledardebattens både huvudkombattanter – Socialdemokraternas Mikael Damberg och Moderaternas Fredrik Reinfeldt – rörande överens. Däremot råder det djup oenighet kring vad som ska göras, vad som är bäst för Sverige på kort, lite längre och lång sikt.

Vad som är oroande den här gången, i den här lågkonjunkturen, är att varslen framför allt drabbar exportindustrin, vilket slår hårt mot ett exportberoende land som Sverige, där exporten i dag uppgår till 50 procent av bruttonationalprodukten (BNP).

Det är det perspektivet man hela tiden måste bära med sig när man diskuterar varslen, vardagen och verkligheten, som Mikael Damberg så elegant uttryckte det med en retorisk stilfigur. Alliansregeringens recept är att försöka förbättra klimatet för företag och företagare i Sverige genom sänkta skatter, satsningar på utbildning och regelförenklingar. Men gör man tillräckligt? Det finns alltid utrymme för fler reformer.

Problemet är också att näringsliv inte är någon exakt vetenskap. När den mänskliga faktorn (= företagsledaren) finns med i bilden går det inte att mer än i stort beräkna effekterna av satsningarna, av reformerna, och hoppas att gjorda uppskattningar och kalkyler på det stora hela stämmer. Att satsningarna har varit värda sitt pris.

Allt som alliansregeringen gjort har inte gett önskat resultat. Allt som Socialdemokraterna föreslagit har heller inte varit dåligt, bland annat finns det all anledning för regeringen att se över arbetsgivarnas sjuklöneansvar. Men en sak är säker: skattehöjningar à la S för företag genererar (konjunkturen borträknad) inga nya arbeten, speciellt inte nu när det är så lätt att flytta huvudkontor och produktion utomlands. Det är något som Socialdemokraterna måste börja inse bortom alla ideologiska låsningar.

Sverige står inför många och svåra utmaningar. Det har alla riksdagspartier insett. Vad de däremot inte insett är att hur många och stora utmaningarna blir är avhängigt om det finns politiker som vill, vågar och/eller kan sträcka ut en hand över blockgränsen för att hitta de bästa förslagen för att ta Sverige genom krisen. Men det är magert med den sorten av politiskt mod som kostar prestige. Men det är vad Sverige behöver.

Noterbart från partiledardebatten är också: att Centerledaren Annie Lööf gjorde ett av sina bästa framträdanden, mer politik och mindre person, att Folkpartiledaren Jan Björklund fick tillfälle att försvara utbildningspolitiken, att Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson förmodligen ägnat sommaren åt att studera populistisk retorik och slutligen att trion Göran Hägglund (KD), Jonas Sjöstedt (V) och Åsa Romson (MP) var ovanligt bleka för att just vara Hägglund, Sjöstedt och Romson.