Från kol och stål till fred

Ibland måste banden backas för att samtiden ska kunna förstås. I varje fall sedan sen medeltid har européerna i princip inte gjort annat än att slå ihjäl varandra. Stormakternas imperialistiska politik ledde så småningom fram till ett första världskrig, och ett andra med Förintelsen, den enda användningen av kärnvapen i krig och lågt räknat mer än 50 miljoner döda, dock inte alla i Europa. Däremot var det i Europa som de båda krigen startade.

Det är den franske affärsmannen och politikern Jean Monnet vi har att tacka för att krigets destruktiva spiral bröts. Det var hans tankar och idéer som låg till grund för den så kallade Schumanndeklarationen från 1950, som handlade om hur kol- och stålindustrin i Frankrike skulle kunna samarbeta med den i Västtyskland, som blev kol- och stålunionen, grundad 1951 av Västtyskland, Belgien, Holland, Luxemburg, Frankrike och Italien, som blev Europeiska unionen (EU). Unionen har utvidgats sex gånger och har i nuläget 27 medlemsländer. Sedan unionen bildades har det visserligen krigats i Europa, men aldrig mellan några medlemsländer.

Sett ur det perspektivet, att Europa har förvandlats från krigens till fredens kontinent, är det svårt att hitta en mer välförtjänt pristagare för Nobels fredspris än den Europeiska unionen. Däremot går det att diskutera tidpunkten. EU genomgår för närvarande en förlamande kris där det rika norr ställs mot det fattiga syd, där överstatlighet ställs mot demokratiska ideal och där starka nationalistiska och rasistiska strömningar vinner terräng i medlemsländer som Ungern, Rumänien och Bulgarien.

EU-skeptikerna gnuggar händerna, väntar på unionens nära förestående sönderfall, att Grekland, Portugal och Irland till slut varken kan eller vill leva upp till kraven för att få fler nödlån, att Italien och Spanien ska dras med i fallet. Förtroendet för makthavarna i Bryssel sviktar.

EU-förespråkarna gnuggar också händerna, gläds över den norska Nobelkommitténs ordförande Thorbjörn Jaglands ord om EU:s viktiga och framgångsrika arbete för fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter. Det är alls inte svårt att hålla med.

Ändå står EU inför gigantiska utmaningar. Lojaliteten mellan medlemsländerna prövas i tider som dessa, när den sociala oron ökar i takt med att de ekonomiska svårigheterna tilltar, där fattiga EU-medborgare utblottade ställs på gatan.

Att bygga upp en europeisk gemenskap med andra världskrigets fasor i färskt minne var säkerligen inte överhövan svårt, men att bevara samma gemenskap när klyftorna inom unionen ökar, samtidigt som minnet av kriget inte längre är lika påtagligt, är betydligt svårare. Men det är precis vad EU måste lyckas med, att hålla samman Europa, för alternativet är än mer skrämmande. Så trots alla brister är EU värt fredspriset.