Förlegad syn på jämställdhet

Nyligen meddelade regeringen att man tillsätter en särskild utredare som ska kartlägga och analysera frågor som rör män och jämställdhet. ”Jämställdhetspolitiken har under lång tid fokuserat på kvinnor. Det har varit rätt. Nästa steg är att involvera killar och män. Syftet är att riva alla de hinder och normer som begränsar enskilda människors frihet och möjligheter i livet”, säger jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP).

Läser man bara vad Nyamko Sabuni (bilden) säger kan man kanske tro att regeringen nu gör en insats för att leda jämställdhetsarbetet framåt. Det gör den inte. Debatten och forskningen har sedan länge även intresserat sig för män och hur de drabbas av ojämlikhet. I skolan diskuteras exempelvis numera inte längre främst de tysta och duktiga flickorna, utan problemet med de bråkiga pojkarna som får allt sämre betyg.

Vill man ligga lite mer i framkant i jämställdhetsdebatten bör man syssla med det som genusforskarna kallar för intersektionalitet. Det vill säga att det inte är tillräckligt att enbart utgå från två grupper – män och kvinnor – när man diskuterar jämställdhet. I stället måste man även väga in andra faktorer som klass, ålder, bostadsort eller etnicitet. Det finns med andra ord en rad komponenter som formar oss till den vi är. Tysta och duktiga Anders har exempelvis mer gemensamt med klassens tysta flickor än med klassens bråkstakar. Detsamma kan sägas om bråkiga Anna som inte klarar kunskapsmålen. Hon svarar inte på samma uppmuntran och tillsägelser som klassens duktiga flickor.

Att individer är olika borde också vara en ganska tilltalande utgångspunkt för en liberal jämställdhetsminister. Men så långt tycks Nyamko Sabuni och hennes medarbetare inte ha kommit i sin syn på jämställdhet. Inte heller tycks man ha tagit del av aktuell forskning. Man påpekar att man inte vet tillräckligt om vad som exempelvis orsakar pojkars sämre betyg, att män dör tidigare än kvinnor eller att mäns lägre uttag av föräldradagar påverkar möjligheten att upprätthålla kontakt med barnen efter en skilsmässa. Men dessa problem är sedan länge kända, diskuterade och utredda. Det som återstår är att försöka åtgärda dem.

Den särskilde utredaren, journalisten och opinionsbildaren P M Nilsson, får dock enligt sitt utredningsdirektiv inte föreslå några åtgärder. Han ska i stället ”på lämpligt sätt sprida den kunskap som sammanställs och uppmuntra till dialog om de frågor som berörs i uppdraget.” P M Nilssons uppdrag kokar alltså ned till ren opinionsbildning. Det är bara att beklaga. Jämställdhetsarbetet borde vara viktigare än så.

Emma Wange