Jeffrey Eugenides har tiden för sig

När Jeffrey Eugenides var klar med ”Middlesex”, boken som 2003 belönades med Pulitzerpriset, var han lättad och glad. Nästa gång skulle det minsann inte dröja så lång tid innan han gav ut en ny roman, sade han med lika delar entusiasm och bestämdhet på bokmässan i Göteborg för åtta år sedan.

När han nu påminns om sitt uttalande finns det inget leende kvar i rösten. Den amerikanske författaren är inte intresserad av att tala om varför det åter tagit nio år att bli klar med en ny bok.

- Tja, saker blev som de blev. Jag har verkligen ingenting att säga om det, utbrister han lite irriterat.

Utveckling

I ärlighetens namn ska man vara medveten om att han också har skrivit noveller och essäer och även undervisat i litteratur under den här tiden. Och kanske handlar ”långsamheten” om att Jeffrey Eugenides verkligen anstränger sig för att utvecklas, för att inte fastna i en och samma berättarfåra.

Den drömska debutromanen ”Virgin suicides” om fem småstadssystrars självmord skiljer sig rejält från det mer storslagna anslaget i ”Middlesex”, om en incestuös affärs fysiska och psykiska återverkningar i en grekisk-amerikansk familj. Den nya romanen ”En kärlekshandling” beskriver i sin tur hur urgamla romantiska förväntningar fortfarande utgör en tvångströja för unga människor.

- Vi växer upp med den här sortens historier i modersmjölken. Populärkulturen återupprepar gång på gång att du förr eller senare kommer att möta din enda stora kärlek, säger han.

Förvirrande tid

För Madeleine, Leonard och Mitchell, de tre huvudpersonerna i romanen, är studietiden omvälvande och uppriktigt sagt rätt förvirrande. Madeleine, som har förläst sig på Jane Austen och George Eliot och deras förfinade versioner av litterära ”äktenskapshandlingar”, får det svårt när hon konfronteras med den högst verkliga kärleken. Ska hon välja den oemotståndlige, manodepressive Leonard, eller den tryggare andlige sökaren Mitchell?

Den här beskrivningen av ”En kärlekshandling” är av nödtvång ytterst förenklad. Eugenides skildring av triangeldramat mellan de unga människorna är en sofistikerad lek med läsarens romantiska förväntningar, med en intrig utformad som en Henry James-roman och ett filosofiskt resonemang färgat av såväl Roland Barthes som Derrida.

- I början av boken är karaktärerna visserligen vuxna och intellektuellt mogna, men ändå i början av sina liv. Jag minns den tiden som väldigt svår och nervös. Generellt tycker jag att karaktärer som befinner sig i kris är mer intressanta att skriva om, så jag skyggade inte inför deras ungdom, jag omfamnade den, säger han.

Felaktiga beslut

Liksom Madeleine har Jeffrey Eugenides brottats med frågan om det är möjligt att med full trovärdighet skriva en romantisk roman utifrån samma mönster som Jane Austen gjorde.

- Jag tror inte att det är möjligt. Förhållandena har ändrat sig för mycket. Människor kan enkelt gifta och skilja sig, stigmat är inte längre så stort. Det betyder inte att det inte finns äkta kärlek och lyckliga äktenskap, men för att nå det stadiet behöver man gå igenom svåra perioder och fatta en del felaktiga beslut på vägen.