Sverige behöver Åsa-Nisse

Är det någon som har sett en bonde? Jag menar en sådan där riktig bonde, med halmstrån i de leriga stövlarna och med en omisskännlig doft av dynga. Med kepsen lätt på sned och med grepen i högsta hugg. För det är väl så många av oss tänker sig en bonde, ännu 2012? En blandning mellan Kronblom och utvandraren Karl-Oskar? Det är kanske därför som vi aldrig ser några bönder i dag …

Är det någon som har sett en bonde? Ja, ibland undrar man. Särskilt när man hör uttalanden, inte minst från svenskt håll, om att 40 procent av EU:s budget går till fem procent av EU:s befolkning, det vill säga bönderna. Det är en farligt förenklande bild. Snarare är bönderna ett tidigt led i en lång livsmedelskedja som försörjer och sysselsätter miljontals människor över hela Europa, även i Sverige.

Och som om inte det var nog: En bonde  idag, har det sagts, har minst sju olika inkomstkällor. Det är en mångfald med tjänster som han eller hon erbjuder, inte minst inom turism- och besöksnäringen. Och då har vi inte ens räknat med de miljötjänster som hans jordbruk måste leverera i framtiden: bevarad biologisk mångfald, bidrag till kampen mot klimatförändringen och så vidare.

Verklighetens bonde är inte en soffliggande Kronblom, som stillsamt ligger och hör hur EU-bidragen klingar in. Snarare är han en Åsa-Nisse, en mångsysslare och en nyskapare. Och det behövs många fler sådana.

I Europaparlamentets jordbruksutskott pågår arbetet med de 8 000 (!) ändringsförslag som har lagts på EU:s nya jordbrukspolitik. Mitt ansvar ligger på landsbygdens utveckling, och även där finns det olika uppfattningar om bondens roll. Jag menar att vi måste se till helheten. Vi får ingen levande landsbygd utan bönder, och vi får inte heller några bönder kvar utan en levande landsbygd.

Dessvärre tycks inte alla hålla med om detta. Det finns ett kraftfullt krav ifrån den konservativa gruppen, anförd av en mycket envis österrikisk kvinna, på att endast bönder ska få bidrag. En förklaring till detta, som jag fått av en tysk liberal kollega, är att varje skidlärare i Österrike också har en bondgård. För dem är landsbygden synonymt med bonden. För mig är detta för ensidigt. Vi måste se på landsbygden som en helhet, och bönderna ska få betalt för vad de gör – inte för vad de äger.

Är det någon som har sett en bonde? Om inte, så är det kanske för att de inte ser ut som man tror. Och kanske letar vi helt enkelt på fel ställe. Det är i miljöpolitiken och innovationspolitiken som man bör hitta dem. Inte fångade i föråldrade stödsystem som för länge sedan borde ha spelat ut sin roll.

Marit Paulsen (FP)

Europaparlamentariker