Liberal syn på bildning

I antologin ”Bildningsresan”, utgiven av Bertil Ohlin förlag, beklagar statssekreterare Jasenko Selimovic (FP) förlusten av den klassiska bildningstraditionen. Enligt ”den liberala bildningsberättelsen” är ”människans potential möjlig att befria genom bildning och kunskap”. Men i Sverige anses Melodifestivalen numera viktigare än Shakespeare. Sverige behöver ett ”liberalt program för bildningsåteruppbyggnad”.

Som liberal är jag kluven mellan å ena sidan en positiv inställning till kunskap och bildning, och å andra sidan ett motstånd mot att tala om för människor hur de bör leva.

Det finns olika sätt att betrakta den liberala traditionen. Selimovic ansluter sig till det som kan kallas för upplysningsliberalism. Centrala tänkare är Immanuel Kant, John Stuart Mill och Wilhelm von Humboldt, mannen som uppfann själva bildningsbegreppet. För dem är målet både med bildningen och med det fria samhället att alla människor ska kunna förverkliga sin potential.

Det finns dock en annan liberal tradition, som kan kallas för reformationsliberalism. Enligt den är den stora frågan hur vi ska kunna leva tillsammans, trots att vi är oense om religion och etik. I och med reformationen slets Europa itu av krig mellan katoliker och protestanter. Processen att lära sig leva sida vid sida tog tid, men ledde till ett samhälle där staten respekterade varje medborgares rätt att välja hur hon vill leva.

Problemet för reformationsliberaler med Selimovics upplysningsliberala försvarstal för bildningsidealet är att den utgör ett brott mot idén om den värdeneutrala staten. En stat som är neutral mellan olika livsstilar måste respektera att vissa kanske värdesätter andra saker än att traggla Xenofon på originalspråket. Rousseau hävdade till exempel att vi bör vända ryggen mot civilisationen och gå tillbaka till naturen.

Kan då en reformationsliberal ändå försvara bildningen? Svaret är ja. Det finns nämligen en gräns för värdeneutraliteten. Det liberala samhället kan inte vara värdeneutralt i förhållande till sig självt. Det måste försvara det enda styrelseskick som tillåter människor att leva tillsammans som fria och jämlika medborgare, nämligen demokratin.

En välfungerande demokrati förutsätter medborgare som förstår de frågor som debatteras och som förmår göra ett informerat val mellan olika alternativ. Därför förutsätter demokratin två former av bildning.

För det första bildning i betydelsen ett inhämtat kunskapsstoff: kunskap om Sveriges statsskick, historia och kultur, samt om ekonomi, internationella frågor och så vidare. Det är här platsen finns för den traditionella västerländska kanon, eftersom vi måste förhålla oss till den för att förstå vår historia.

För det andra bildning som ett förhållningssätt, en strukturerad nyfikenhet på vår omvärld. Demokratin förutsätter medborgare som vill lära sig mer om samhället och om sina medmänniskor. Att väcka den nyfikenheten, genom till exempel folkbildning och läsning i skolan, är en viktig fråga för demokrater, oavsett ideologi.

David Ekstrand

ledarskribent Liberala Nyhetsbyrån