Han var den siste entusiasten

När jag läser boken ”Utmanaren”, om Håkan Juholts tid som partiledare, kommer jag att tänka på en beskrivning om hur man skiljer amatörer från proffs. Amatören övar tills den får in en träff, proffset tills den inte missar målet.

Håkan Juholt hade alla förutsättningar att bli ett proffs. Han föddes rakt in i socialdemokratin. Han blev tidigt politiskt aktiv och har ägnat större delen av sitt liv åt politiken.

Ändå är Juholt själva sinnebilden av en politisk amatör. När han träffar blir det ofta en fullträff, men lika ofta skjuter han högt över målet. Intrycket förstärks av en del av de exempel som ges i boken, som när en ung Juholt smorde in hela sitt ansikte med svart skokräm för att synliggöra ämnet, när han talade om apartheid i Sydafrika. Därmed skapade han ett blackface, en symbol för rasismen mot svarta. Missförstå mig rätt, Juholt hade säkert ingen aning om symboliken då. Men att använda exemplet 2012, ett halvår efter konstnären Makode Lindes beryktade blackfacetårta, för att visa på den erkänt kulturintresserade Juholts starka engagemang är märkligt. Det är en detalj i sammanhanget, men den skaver.

Det finns dock gott om intressanta inblickar i boken. Som när författaren Fredrik Loberg träffar Juholt efter hans första bejublade förstamajtal i Falun och inser att han inte haft ett manus. Juholt har talat på ren inspiration. Problemet är bara att han bränner av allt krut under sitt första tal. När han ett par timmar senare ska tala en andra gång, i Borlänge, hittar Juholt inte den röda tråden. Aftonbladets ledarskribent kallar talet mediokert. Amatörmässigheten lyser igenom, något som man inte har råd med som partiledare.

Det verkar emellertid Juholt inte riktigt inse. I boken skyller han sitt misslyckade partiledarskap på allt och alla. Sin egen roll tonar han ned. Men trampar man tillräckligt hårt på någon annan, som Juholt faktiskt gjorde vid flera tillfällen, måste man inse att svinhugg förr eller senare går igen. Det är en del av politikens levnadsvillkor, i synnerhet inom den erkänt tuffa miljön inom socialdemokratin.

Det är klart att Juholt har rätt till sin sanning, sin version av vad som hände under tiden som partiledare. Min version skiljer sig dock från Juholts. Jag var exempelvis på den presskonferens under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen som blev början till slutet på Juholts partiledarskap. Där påstod han vid flera tillfällen, efter upprepade frågor, att alliansen gjort upp om försvarspolitiken med Sverigedemokraterna. Men en sådan överenskommelse finns inte.

Man kan inte vara hundraprocentig i sina formuleringar, ursäktar sig Juholt i boken. Nej det kan man inte. Men det här var inte vilket ämne som helst. Juholt är en av Sveriges mest erfarna försvarspolitiker. Om han inte ens kunde träffa rätt med sina formuleringar i dessa sammanhang var det illa. Som sagt, amatören nöjer sig med att träna tills den träffar tavlan, proffset tills den inte längre missar. Det är en skillnad Juholt aldrig tycks ha förstått.

Emma Wange

ledarskribent Liberala Nyhetsbyrån