En dålig engelsk tradition

För många britter är Europa ”the continent”. Det är lika mycket en geografisk som mental positionsangivelse. Öriket står vid sidan av.

För denna hållning finns historiska och kulturella förklaringar. Imperie- och kolonialväldet har sedan länge upphört, men vissa reflexer från ett storståtligt förflutet består. Till dem hör en avgjord misstänksamhet mot allianser. I stället för att dras in i kontinentala intriger och maktspel går strategin ut på att balansera olika intressen för att därigenom bevara handlingsutrymmet. Så har man agerat i århundraden och så – på det hela taget – utövas säkerhetspolitiken fortfarande.

Den brittiska hållningen till Europasamarbetet har därför alltid varit ambivalent. Man är för den, men vill inte ta ansvaret och ledarskapet. EU är och förblir en affär mellan Frankrike och Tyskland.

Men den ekonomiska krisen i Europa har komplicerat situationen. Dels därför att också den brittiska ekonomin är hårt pressad, dels därför att regeringen är en koalition mellan konservativa och liberaler där den konservative premiärministern David Cameron är ansatt av sitt partis högerflygel som är djupt EU-skeptisk. Följden är att Cameron, av inrikespolitiska skäl, har behov av att markera mot EU. Det gjorde han i december förra året när han ställde sig utanför EU:s finanspakt som syftar till att skapa budgetdisciplin. Och det spåret har han växlat in på igen när han nu hotar att lägga in ett veto mot EU:s nästa sjuårsbudget (2014–2020) om åtminstone inte 100 miljarder av budgetens drygt 1 000 miljarder euro kapas.

Lägg därtill att Cameron öppet förespråkar en brittisk folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet (dock först under nästa mandatperiod, efter det brittiska parlamentsvalet 2015). Han ser framför sig ett delat EU med en ”euroklubb” för ökat samarbete och snabbare integration och en bredare församling för de övriga länderna. Mot den bakgrunden är det inte överraskande att den brittiske premiärministern anser att euroländerna borde betala mer till EU:s budget.

Allt detta får konsekvenser också på ”kontinenten”: motsättningar och splittring när sammanhållning är mer nödvändigt än någonsin. För att budgeten ska gå igenom måste den antas enhälligt. Risken är betydande att den brittiska hållningen inspirerar andra länder. Och sedan är bollen i rullning. David Camerons kortsiktiga och egoistiska politik gentemot Europa är den mest riskabla som en brittisk premiärminister någonsin ställt sig bakom.

Mats Wiklund

frilansjournalist med EU och USA som specialområde