Stärk de oföddas rätt

En ”extremt marginaliserad” och därtill manlig Norranläsares tankar kring två kvinnors abortsyn. ”Kamp om kvinnokroppen” ledare 11.9 och ”Även ett foster har rättigheter” insändare 27.9.

Kampen står definitivt inte om kvinnokroppen. Ett slagord och en myt som under ett halvt århundrade hamrats in i svenska folkets medvetande. Ett mantra, ord utan betydelse, som hjälper människan att komma till ro. Det vill säga att glömma och stöta bort abortbarnen och abortbilderna från sina ögon och sitt medvetande.

Under många, många år har aborten varit en icke-fråga. Något man inte talar om, inte ifrågasätter. Är det vi nu ser, en uppflammande debatt, början till något nytt. Ingen borde vara neutral i abortfrågan. Låt olika åsikter korsas!

Jag blev så glad över insändaren, där en kvinna värnar om det ofödda barnets rättigheter, att jag började hoppas, börjar tro; Att vi som en gång FICK födas slutar upp med att missunna tusentals och åter tusentals ofödda, oskyldiga och oönskade barn gudagåvan ”Liv och Lycka”.

Den andra abortsynen ”kvinnans rätt till den egna kroppen”. Är en frihet på den svages bekostnad. Dess syfte är att måla upp en bild av det ofödda barnet som en del av kvinnokroppen. Men påståendet att barnet, eller fostret, är en del av kvinnan är djupt okunnigt och helt felaktigt.

Barnet finns i kvinnans kropp men är samtidigt helt skild från kvinnan. Barnet är en ny, genetiskt unik och egen individ. En människa under utveckling och med fullt människovärde.

Rätten till den egna kroppen är inte rätten till någon annans kropp. Inte den starkes (samhällets) rätt att den svage (ofödda barnet) nederslå.

Demonstrationer (som under Almedalsveckan) med bilder på blodiga foster, kan ifrågasättas. Sådana bilder är dock tyvärr sanna, medan rätten till kvinnokroppen är ett slagord utan innehåll. En framgångsrik taktik för mörkläggning kring aborten och fostret.

Människan är skapad med en fri vilja att välja mellan gott och ont. ”Mellan liv och lycka eller död och olycka”. Jag skulle aldrig ens drömma om att vilja inskränka rätten att tänka, tala och välja fritt. Men jag fördömer handlingar som skadar människor, övergrepp mot värnlösa barn.

Jag begråter de olycksbarn som aldrig får besöka världens bästa lekplats – skogen. Aldrig får lyfta och känna en mjuk sten i sin hand. Aldrig får plocka och lukta på en vacker ängsblomma. Aldrig får se ut över ett gnistrande vatten där öringen vakar i solnedgången.

Framför allt beklagar jag ett kallt och fattigt samhälle, som i abortörens skepnad, levererar ett abortoffer, varje kvart dygnet runt, under hela året, år efter år efter år. Ett påvert samhälle med en folklig bristsjukdom – oförmågan att känna misskund med abortoffren.

Mot denna bakgrund, är det svårt att förstå abortförespråkarnas känslighet mot blodiga abortbilder. Bilder ur den svenska vardagen. En konsekvens av detta bör bli att försöka minska antalet bilder, det vill säga minska antalet aborter. Kan vi räcka varandra händerna, och lova att arbeta för MMA (Minsta Möjliga Aborter).

Ingen framgång utan kamp och arbete. I gamla tider var kvinnan omyndig och ofri. Kvinnans far, bror eller make bestämde över hennes liv. Bildligt kan man säga att kvinnan var en del av mannen. Efter kamp uppnåddes steg två: Kvinnan fick fri- och rättigheter som rätten att vara en egen individ, rösträtt med mera. Då fanns konservativa krafter i samhället som motsatte sig kvinnans frigörelse.

I dag finns starka konservativa krafter, även bland kvinnor, som motsätter sig och motarbetar tredje steget: Att ge också Det ofödda, oskyldiga och oönskade barnet gudagåvan liv och lycka. Att få vara en egen individ med ett eget rättsskydd.

All diskriminering av de ofödda barnen skulle förbjudas. Inga rasistiska eller kränkande språkbruk skulle tillåtas, till exempel livmoderinnehåll, cellklump eller ej livsdugliga varelser. Grundlagsrätten till liv skulle inskrivas liksom förbud mot abortdomar utan rättegång och utan försvarsadvokat.

Inte minst alla tidigare abortoffer skulle hedras med en årligt återkommande minneshögtid ledd av riksdag och kyrka.

Kampen för det ofödda barnets rätt ligger i sin linda. Du kan i ditt hem, kyrka eller föreningslokal tända ett ljus för ett oskyldigt dömt barn. Bli rösten för det oönskade barnet!

Ur övertygelsen att allt mänskligt liv är okränkbart, evigt och en gåva frånvår Gud, önskar jag även dessa olycksbarn liv och lycka.

Än en gång vill jag höja den korsmärkta, blå-gula frihetsfanan. Nu för ”Dessa mina minsta” – De ofödda, oskyldiga offerbarnen.

George Norlin, Åbyn

En kortare version av insändaren har publicerats i Norrans pappersupplaga.