Rapportera fel
Nationalekonomisk forskning visar att utanförskap kostar samhället 600 000 kr per person och år.
Jag har själv lidit av djup depression och utanförskap i 15 år. Psykoterapi och medicin i all ära, men det hjälper mig inte ut i livet.
Det enda försök till rehabilitering som getts är att måla påsktuppar efter en mall, varefter jag fick betala materialet själv.
När jag blev sjuk studerade jag på universitet, med goda resultat. Jag ville försöka slutföra min utbildning i den takt jag kunde förmå. Eftersom CSN och Försäkringskassans byråkrati sa ”nej” fördjupades depressionen. Att dessutom slitas från studiekamrater och annat som var viktigt för mig förvärrade depression ytterligare.
Det norska samhället betalar alla kostnader för att en av överlevarna från Utöya ska få möjlighet att avsluta sina studier i egen takt. Allt för att hennes hälsa inte ska förvärras, med höga långsiktiga kostnader som följd.
15 år av ensamhet och ångest har kostat er skattebetalare nio miljoner kronor. Hade jag fått hjälp att få slutföra mina studier, kanske på kvarts fart, hade det blivit mer än 90 procent billigare
Nu, vid 40 års ålder, står jag inför utförsäkring eller permanent sjukpension.
Att tro att Arbetsförmedlingens så kallade arbetslivsintroduktion skulle på tre månader hjälpa mig som tillåtits vara passiv i 15 år är cyniskt. Inte ens tre år skulle räcka nu. Och vad för arbete ska jag, som saknar utbildning, introduceras till?
Tänk om svensk byråkrati kunde sträva efter det som är bra för individen och vad som i längden är bäst för samhället istället för tolka sina förordningar så snävt som möjligt.
Vårt Tjernobylbyråkratiska system leder till härdsmälta när handläggare ”bara följer sina direktiv”, trots att det är den uppenbara vägen till död, lidande och ofantliga kostnader för samhället – och oss alla.
Djupt olycklig
Publicerad 2012-10-01 av:
Insändarredaktionen
insandare@norran.se
Insändare
Bilar till salu i Skellefteå
