Besvikelse i Burträsk

Under 1960 och 1970-talen byggdes flera villaområden inom Burträsk samhälle. Optimismen var stor och företagen stöttades av en företagarvänlig politik.

Men så kom förslaget att Skellefteå storkommun skulle bildas. Personligen såg jag med tillförsikt på detta då jag trodde att det skulle bli en starkare kommun som skulle gynna alla.

Men efter alla dessa år kan jag bara konstatera hur fel jag hade. Den politiska makten försköts till Skellefteområdet, där det tydligen inte var intressant att utarbeta en näringspolitik som riktade sig utanför stadskärnan med området ner mot Skelleftehamn.

Resultatet ser vi efter 40 års styre, till exempel halverade priser på villorna i Burträsk.

Visserligen vet man att centralisering eller urbanisering sker överallt i samhället, men en klok näringspolitik hade mildrat de negativa effekterna för ytterområdena och även i stadskärnan.

Nu ser man resultatet, ”utarmningen av randorterna”. Man ser också att av någon konstig anledning fortsätter man att påskynda denna utveckling genom att släcka belysningar på landsbygden, kallställa våra kulturhus och sälja ut fastigheter i randorterna för en krona till norrmännen.

Kan det bli värre?

När det gäller skatterna vi betalar in till kommunen talas det aldrig om hur stor del som kommer från ytterområdena.

Vi har till exempel cirka 500 000 hektar skogsmark i kommunen som ger cirka en miljon kubikmeter råvara årligen. Vi har sågverk, limträfabrik, snickerier, mekaniska verkstäder, rationella jordbruk, åkerier med mera.

Hur mycket betalas in i skatter från dessa företag och av enskilda personer? Hur stor del av detta är de totala skatteinkomsterna?

Är det så att det sker en förflyttning av pengar från landsbygden till centrum och att det kommer en ”rännil” tillbaka till oss i randorterna?

Besviken Burträskare