Allt är inte som förut

Hur ska man utan att trampa på anhörigas ömmaste tå, få dem att våga öppna ögonen och förstå?

Att för mamma eller pappa är det inte alltid som de vill tro, att det bästa är att fram till slutet hemma få bo.

När vänner av ålderskäl flyttat till boende har, ja, då blir vår kära Gusten rätt ensam kvar.

Hans minne blir sämre och sämre, så mycket är borta. Vi gör nu fler besök men de blir ju alldeles för korta.

Vi gör allt vi kan för att se till att vi hans behov täcker. Men nu är demensen så svår att våra insatser inte räcker.

När vi sitter och pratar minns han bara gamla tider. Och han glömmer fler och fler ord eftersom vad tiden lider.

Hjälper honom på med tv:n, så det inte blir så tyst när jag går. Men jag tror inte det är så mycket av det han ser, som han förstår.

Försök förstå, farbror Gusten är inte alls som förr. Att jag varit där har han glömt så fort jag stängt hans dörr.

Ibland är han nedstämd ”jag alltid så ensam är”. Inte minns han att ni en stund varje lördag är där.

När jag sagt ”god natt och tack för den här dagen”, då lämnar jag Gusten med en klump av oro i magen.

Jag hoppas att han inte får för sig att gå ut. Får hålla mina tummar, han har ju då inte gjort så förut.

Men väldigt ofta så vänder vår kära Gusten natten till dagen. Så tiden för ett annat boende är på många sätt redan slagen.

Att bo hemma är inte bäst för en person med svår demens. När det inte längre är tryggt har det absolut nått sin gräns.

Jag förstår att ni inte ser Gusten som vi gör vid ett kort besök. Då blir det ju oftast bara kaffe och kaka i hans kök.

Nej, gör gärna ett längre besök hos din mor eller far. Släpp alla måsten och stanna kvar några dar.

Då hinner du se hur deras vardag ser ut. Allt är kanske inte som det varit förut.

(Gusten är ett påhittat namn, men det finns många som honom.)

Undersköterska i hemtjänsten