Sammanslagning är inte lösningen

Kommuner finns inte till för sin egen skull. Vi levererar vård, skola och omsorg på medborgarnas uppdrag. Vilket lämpligen görs där människor bor. Men våra två kommuner – Arjeplog och Sorsele – har var för sig färre än 3 100 invånare och vår sammanlagda yta motsvarar tillsammans Skåne, Blekinge, Halland och Öland. Detta innebär lite pengar in, få anställda – särskilt med specialkompetens – och långa avstånd till medborgarna. Vi har därför mycket svårt att fullgöra det uppdrag vi fått.

Mer än hälften av landets kommuner har färre än 20 000 invånare och Arjeplog har landets lägsta befolkningstäthet. Om Stockholms kommun hade Arjeplogs befolkningstäthet skulle 69 personer bo där. Med Stockholms täthet skulle Arjeplog ha 58,2 miljoner invånare.

I det glesbefolkade Sverige måste vi ta till oss hur verkligheten ser ut – och förhålla oss till det. Låt oss raljera en stund: Antingen bestämmer vi att alla får bo i Stockholm. Det blir ju väldigt praktiskt. Vi kan rationalisera arbetet och slippa långa avstånd. Vi kan GPS:a hemtjänsten så vi kör den kortaste sträckan varje dag. Och så vidare. Eller så erkänner vi att landet består av ett antal små orter. Och där bor människor. Som själva har valt att leva där. Och som inte har blivit över. Faktum är att bara 13 av 290 kommuner når över 100 000 invånare.

När vi säger att vi har ett svårt uppdrag, att vi har svårt att leverera den service som människor har rätt att kräva och att vi har svårt att själva upprätthålla kompetens och funktioner hör vi sällan något annat än att man borde dra en gräns för hur små kommuner kan få lov att vara. Ett ganska insiktslöst resonemang om man inte i samma andetag funderar över konsekvenserna. Det vill säga att om vi ska få något resultat av att slå samman kommuner måste vi också besluta om att tvångsförflytta människor så vi uppnår större grupper på mindre yta. Ta bort en del kommuner, där ingen då får bo.

Det leder ingenstans att låtsas som om allting ordnar sig bara vi slår samman de befolkningsfattiga kommunerna. Det blir inte närmare och billigare för barnen som bor på små orter i ytstora kommuner att gå i skola. Tant Agdas hemtjänst kan inte utgå från en närmare plats.

Såklart ska vi arbeta ihop, hjälpas åt med stabsfunktioner och kompetens, men betänk att tillsammans spänner Arjeplog och Sorsele över ett landområde som är lika stort som om vi slår ihop de 92 minsta kommunerna i Sverige. Här bor 5 800 personer. Det är inte i närheten av en kritisk massa.

I en artikel i Dagens Samhälle fick vi lära oss att det inte är ”intellektuellt hederligt” att tycka att hela Sverige ska leva. Och det är klart att meningen var att spetsa till det hela. Men vi tycker, många gånger, att debatten tillåts vara lite för enkel. Att synvinkeln är lite från ovan.

Om vi slutar att låtsas som om kommunsammanslagningar är lösningen på problemet och erkänner att människor bor i hela landet, så kanske vi kan koncentrera oss på att diskutera riktiga lösningar i stället.

Småkommunerna behöver öka sin befolkning. Det är väl märkvärdigt om inte det skulle gå att påverka. Men nationen kan inte lämna det problemet i knät på små, fattiga kommuner och två sina händer.

Det är klart att det finns verktyg för att styra utvecklingen i landet. Vi måste kunna kräva att de som sitter med musklerna – departement och myndigheter – ska ta ett regionalt ansvar. Vi måste kunna kräva en anpassning av lagstiftningen i landet efter de olika förutsättningar som vi har. Inte efter förutsättningar som gäller i storstadsområdena.

Låt oss slippa lagar och förordningar som är skrivna med goda syften men som sätter käppar i hjulen för oss. I England prövar man lagar och förordningar utifrån det yttersta (rural) perspektivet. Här har vi lagar som saknar den lilla kommunens perspektiv. Det är inte klokt att ett av argumenten för varför man inte får bygga på en attraktiv plats nära vatten i ett glesbefolkat område är att ”ingen har byggt där förut”. Eller att vi inte kan ta hänsyn till det lilla företagets överlevnad med kommunen som kund – därför att LOU (Lag om offentlig upphandling) sätter käppar i hjulet.

Pyttesmå kommuner behöver en knuff för att få hjulen att vända riktning. Även om vi i grund och botten vill klara det själva. Vi tror inte att departementsuppvaktningar och rop på hjälp enbart är av godo. Det är förödande för människors självkänsla och framtidstro att stå med mössan i hand och skrapa med fötterna. Vi vill jobba med vår attraktivitet och skapa tillväxt utifrån våra egna förutsättningar: vår kultur och vår historia, vår stolthet.

Men våra skatteunderlag är pyttesmå. Den kritiska massan är för liten. Och då krymper möjligheterna. Vi måste på allvar diskutera vad som blir konsekvensen av det ena eller andra förhållningssättet. Vi hävdar att det kostar pengar att inte försöka påverka strömmarna av människor. Det är inte alldeles enkelt med två bussar inflyttande om dagen heller. Som Stockholm har.

Britta Flinkfeldt Jansson (S)

kommunstyrelsens ordförande i Arjeplog

Caisa Abrahamsson (S)

kommunstyrelsens ordförande i Sorsele