Skatta för nöje och nyheter

Egentligen borde det vara ganska enkelt: det du konsumerar betalar du för. Det gjorde de flesta förr. När du såg på tv såg du på tv i en tv och betalade snällt och lydigt tv-avgift. Men tiderna har förändrats och nu när allt fler tittar på tv på andra sätt har tv-avgiften överlevt sig själv. Det blir allt lättare att hävda ”nej, jag tittar inte på tv, ser du någon tv?”, när tv-pejlaren ringer på. För att när kontrollanten har försvunnit fortsätta se favoritprogrammet på tv på datorn. Även om hushållen enligt lag ska betala tv-avgift för all teknisk utrustning ”som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av tv-program, även om utrustningen kan användas för annat ändamål”.

Om drygt en vecka lägger public service-kommmittén fram sina förslag. De vill bland annat att finansieringen fortsättningsvis ska skötas via skattsedeln. Det är svårt att hitta några bärande argument emot. Redan i dag är det regering och riksdag som bestämmer storleken på tv-licensen, dagens system är osolidariskt, alla som tittar på tv är inte med och betalar, och själva licenssystemet omodernt och ineffektivt, bara administrationen kostar runt 100 miljoner kronor årligen, pengar som skulle kunna användas i verksamheten.

Sverige är heller inte ensamt. I Finland har tv-avgiften ersatts med en progressiv och skattebaserad ”Yle-skatt”, i Frankrike har man länge tagit ut avgiften via skattsedeln och även i Polen är politikerna inne på samma tankegångar.

Det är den mindre kontroversiella delen. Den mer kontroversiella handlar om förslaget att begränsa Sveriges Radios, Sveriges Televisions och Utbildningsradions möjligheter till utveckling på andra plattformar. Till exempel bör det, enligt public service-kommittén, bara vara tillåtet att göra webbsidor som har direkt anknytning till programmen. Vilket omedelbart fick Vänsterpartiets Lars Ohly, numera kulturpolitisk talesperson, att börja svamla om en hotande brist på oberoende information. När det snarare handlar om att försöka begränsa public service-företagens möjligheter att med hjälp av miljarder i garanterade intäkter långsamt ta kål på såväl större medieföretag som regionala tidningar.

I mer än 200 år har tidningar världen över levt på en och samma affärsidé: att ta betalt för att förmedla nyheter och annonser. Men med åren har konkurrensen hårdnat, tidningarna har fått det allt svårare att ta betalt för sina tjänster, i vissa länder går utvecklingen snabbare, allra snabbast i USA där även riktigt stora medieföretag har fått betydande problem. Att i det läget inte begränsa till exempel SVT:s möjligheter att med hjälp av garanterade intäkter i form av skattepengar mer eller mindre konkurrera ut svenska medieföretag hade varit djupt olyckligt och något som på sikt utgjort ett verkligt hot mot en journalistisk mångfald.