Ge inte upp om Dawit

Det finns dagar man helst velat slippa uppmärksamma. Men som måste uppmärksammas. Vi som lever i frihet, i ett fritt land, med alla tänkbara möjligheter att säga vad vi tycker och tänker utan att riskera att bli gripna, torterade och kastade i fängelse får inte tiga när människor fängslas för sina åsikters skull.

Den 23 september 2001 greps den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak i Eritreas huvudstad Asmara. Enligt de eritreanska myndigheterna för brott mot rikets säkerhet, men vilket det skulle vara är okänt. Snarare handlade det om att Isaak i tidskriften Setit, landets första oberoende tidning, skrivit om en grupp politiker i regeringen – den så kallade 15-gruppen – och deras krav på demokratiska reformer. Merparten av dess medlemmar arresterades tillsammans med Dawit Isaak.

Den 23 september 2001 har blivit den 5 september 2012. Dawit Isaak har nu suttit 4 000 dagar i eritreanskt fängelse, under barbariska förhållanden, utan att ens veta vad han anklagas för. Han är sjuk, men lever fortfarande, enligt Reportrar utan gränser, men tiden håller på att rinna ut, samtidigt som den svenska regeringen kört fast. Eritrea fortsätter att blockera alla försök att få till en dialog. ”Relationerna är väldigt frusna, det händer ingenting”, säger den folkpartistiske EU-parlamentarikern Olle Schmidt till Expressen.

I mer än tio år har svenska regeringar låtit den tysta diplomatin tala. Resultaten har uteblivit. Inte heller hotet från EU om indraget bistånd har påverkat regimen i Eritrea. Bättre förekomma än förekommas, tyckte diktatorn Isaias Afewerki, och sa upp alla avtal med EU. Samtidigt finns det ingen anledning att tro att Utrikesdepartementet inte gör sitt yttersta för Dawit Isaak. Men vad är oklart. Det ligger ju i den tysta diplomatins natur att inte berätta vad, när, hur och varför. Denna tysta strategi tycks hur som helst ha nått vägs ände.

Kan Sverige göra mer för Dawit Isaak?

Självklart, om en taktik inte lyckas, tar man till en annan, skruvar upp den diplomatiska volymen och berättar vilken skurkstat Eritrea är och behandlar landet därefter. Kort sagt: kritiken mot Eritrea måste bli både starkare och tydligare. Och ju fler som höjer rösten mot envåldshärskaren Afewerki och hans regim desto mer har han att oro sig för. Även en diktator måste ha vänner för att kunna sitta kvar.

Slutligen: Det är när man skriver texter som denna som skillnaderna mellan Sverige och Eritrea, som har lägst pressfrihet i världen, enligt Reportrar utan gränsers index, blir så tydliga. I ett land som Eritrea där Afewerki ser oberoende journalister som brottslingar och fiender hade den här texten inte gått att publicera utan att riskera att bli gripen, torterad och kastad i fängelse. Ibland kan tyst diplomati vara en framkomlig väg, tyst journalistik är det aldrig.