Demokratin har ett pris

Tror inte att det är speciellt många som kan greppa alla aspekter på det där med demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter och inser hur oerhört privilegierade vi är här i Sverige. Alla som följt med och analyserat vad de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson sagt efter hemkomsten till Sverige har dock fått en liten inblick i hur det är att vara utelämnad åt en diktaturs godtycke. Deras erfarenheter kan sammanfattas ungefär så här: vi vågade aldrig säga vad vi tänkte, till slut vågade vi inte ens tänka vad vi tyckte. Det är bland annat därför det är så viktigt att värna demokratiska principer och ideal.

I folkvalda församlingar är det en självklarhet att alla partier och politiker som tycker sig ha någonting att säga i ämnet också ska få möjlighet därtill. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det stundtals tummas på gränserna för det goda demokratiska samtalet. Tänker närmast på tisdagens debatt i kommunfullmäktige i Skellefteå där drygt en timme ägnades åt att debattera samarbetet med Region Västerbotten – trots att alla partier i stort var överens om tagen: att arbeta för att utveckla regionförbundets organisation och arbetsformer.

Det började med att Håkan Lindh (FP) tog till orda: gjorde en historisk tillbakablick, tackade för behandlingen av motionen och konstaterade att samtliga kommunfullmäktiges partier var överens i frågan. Och fortsatte med att Harriet Classon (S) höll ett, som det verkade, försvarstal för den nuvarande ordningen, berättade vad Skellefteå hade fått, och avslutade med att konstatera att alla partier alls inte var överens. Och så var cirkusen igång. Helt plötsligt var det många som hade mycket att säga. Drygt en timme senare var partierna överens om att man i stort var överens, och FP-motionen klubbades igenom i enighet i enlighet med kommunstyrelsens skrivning.

Den här gången var det Socialdemokraterna som drog igång debatten. Andra gånger har det varit de borgerliga partierna. Vem som historiskt sett har ”syndat” mest överlåtes åt andra att bedöma.

Det finns dock en fara i debatter av det här slaget: för det första en demokratisk sådan, väldigt få utan politik som specialintresse torde ha haft någon som helst behållning av att följa med i vad som sades, politikerna utestänger med sitt agerande indirekt folk från viljan att känna sig delaktiga, för det andra en ekonomisk sådan, 65 ledamöter plus tio suppleanter (uppskattningsvis) gånger 183 kronor i timmen gör 13 725 kronor för att komma överens om att man i princip är överens. Visst, demokrati kostar, och måste få kosta, men ska demokratin på det här sättet få vara frikostig med våra gemensamma resurser? Det är någonting alla Skellefteås politiker borde ta sig en funderare på.