Nu måste EU söka nya vägar

Förra året skrev den tyske filosofen Jürgen Habermas essän ”Om Europas författning”. Habermas menar att demokratin i EU urholkas. Allt mer makt samlas hos kommissionen och rådet i stället för hos medborgarna och parlamenten. Men debatten om vad man ska göra åt detta fastnar ofta i två alternativ: vill man upplösa EU eller ha en europeisk superstat? De som inte tilltalas av dessa alternativ måste tala klarspråk om hur ett framtida EU ska se ut.

Habermas ord ter sig än mer giltiga under en höst där EU är på väg mot en verklig ekonomisk och politisk union, i alla fall mellan eurozonens medlemmar. I dag framstår möjligheterna för medborgarna att ställa de styrande i EU till svars som sämre än i de nationella demokratierna. EU:s svar på eurokrisen förhandlas fram av kommissionen och regeringarna. Parlamentet har omfattande beslutanderätt kring reglerna för den inre marknaden och unionens budget, men har helt ställts åt sidan i hanteringen av krisen.

EU måste i stället gå i parlamentarisk riktning. Medborgarna måste direkt kunna påverka den förda politiken. Kommissionen kan inte längre påstå sig företräda ett opolitiskt allmänintresse, utan måste bli vald på ett politiskt program som har stöd i parlamentet. Dess ensamrätt på att lägga fram lagförslag måste upphöra. Ministerrådets roll borde snarare vara att utgöra en spärr för makten (det som i USA kallas ”checks and balances”) än att självt utöva den politiska ledningen. Och lagstiftningsprocessen måste bli enklare, så att medborgarna kan förstå vad som händer.

EU måste sluta förhandla bakom stängda dörrar. Medlemsländernas ledare måste våga ta offentliga debatter med varandra. Medborgarna måste kunna påverka framtida fördrag. I dag erbjuds medborgarna aldrig några egentliga alternativ vid folkomröstningar om fördragen. Att rösta nej innebär ja till status quo, inte att föra unionen framåt längs en annan väg. Därför blir folkomröstningarna demoraliserande hellre än legitimerande.

Det krävs en djupare EU-debatt. Nationella valrörelser måste i högre utsträckning handla om EU-frågor. Politiker och medier måste tydliggöra vilka frågor och alternativ som står på EU:s dagordning. Det förutsätter dock bättre baskunskaper om EU hos allmänheten, vilket måste skapas både av skolan och av medierna.

Frågan är dock: litar vi européer så mycket på varandra att vi är villiga att lägga ansvaret för vårt gemensamma öde i varandras händer? Är vi tillräckligt känsliga för varandras olikheter? Unionsmedborgarna delar förvisso vissa demokratiska grundvärden, men inte en djupare politisk kultur, som innefattar en bredare enighet kring svåra avvägningar och prioriteringar.

Sådan tillit kräver tålamod, men också en enighet om att EU bara ska lösa de frågor som måste hanteras på europeisk nivå. Det kan betyda att politiker måste avstå från att driva sina favoritfrågor på EU-nivå, av respekt för att det råder olika meningar i olika länder. I det långa loppet vinner alla på att unionen uppfattas som ett löfte och inte som ett hot.

David Ekstrand

ledarskribent Liberala Nyhetsbyrån