Rapportera fel
I fem timmar rasade striderna kring det amerikanska konsulatet i Benghazi. När röken lagt sig var ambassadören Christopher Stevens och minst tre andra amerikaner döda, och relationerna mellan Washington och den nya revolutionära regimen i Tripoli hade fått sig en hård smäll.
Libyska regeringstjänstemän försökte typiskt nog skylla tisdagens attack mot det amerikanska konsulatet i Benghazi på ”Gaddafianhängare”, men den refrängen börjar få något slitet över sig. Moammar al-Gaddafi är död sedan snart ett år, och hans kvarvarande anhängare är inte Libyens stora bekymmer. Problemet är i stället den nya regimen: dess oförmåga att kontrollera sitt land.
Protesterna mot USA utbröt ursprungligen som en reaktion på en antimuslimsk film, men amerikanska underrättelsekällor antyder att Benghaziattacken kan ha varit planerad långt före det, kanske avsedd just för årsdagen av 11 september. Å andra sidan är Libyen sedan 2011 års inbördeskrig så fullt av väpnade islamistgrupper att det nästan lika gärna kan ha handlat om en spontan aktion. Efter konsulatattacken riktades misstankarna snabbt mot Ansar el-sharia, Benghazis mest kända islamistmilis, som hyllar al-Qaida och föraktfullt avvisar den nya libyska regeringen, men de är långtifrån ensamma på fältet.
Ingen bör förvånas över att islamistiska grupper påverkar Libyens politik. Hela det politiska landskapet är djupt religiöst, och det gäller även regeringen; sympatierna för radikal islamism sträcker sig långt in i den nya statsapparaten. Men våld och extremism av det slag vi sett i Benghazi har andra rötter.
Sedan Gaddafi störtades har stora delar av Libyen i praktiken varit statslöst territorium. De flesta städer och byar förblir i händerna på lokala klanledare och milismän, bara nominellt lojala mot den nya regeringen. Ett otal väpnade miliser brottas om makten i huvudstaden Tripoli, och regeringen är för svag för att inskrida mot privatjustisen ens i sitt ursprungliga fäste, Benghazi.
Det är i den miljön som de verkligt farliga och destabiliserande djihadistgrupperna frodas, där de kan beväpna sig, rekrytera anhängare och sprida sitt budskap. Kaoset och osäkerheten ger dem manöverutrymme och skapar en efterfrågan på deras tjänster. Nyligen slöt exempelvis ett av Benghazis största sjukhus ett avtal med Ansar el-sharia, som ska fungera som sjukhusets egen vaktstyrka – något pålitligt polisväsende existerar ju inte. På det viset stärker en grupp al-Qaidaanhängare steg för steg sitt inflytande i en av Nordafrikas största städer, i maktvakuumet efter Gaddafi, och det är bara ett exempel av många.
Det vore med andra ord fåfängt att tro att den växande djihadiströrelsen i Libyen kan knäckas med väpnade antiterrortillslag; den är bara ett symptom på ett mycket allvarligare problem. Europas och USA:s regeringar bör i stället öka sitt stöd till den libyska statsbyggnadsprocessen, oavsett vilka ideologiska tendenser den följer, för det är inte islamisterna i sig som är den stora faran för Libyen – utan laglösheten.
Aron Lund
Mellanösternexpert och liberal krönikör
Krönikor
