Klyftorna vidgas i USA

Barack Obama är muslim. Han är inte född i USA och får inte vara president. Han tror inte på USA:s särställning (”American exceptionalism”).

Påståendena snurrar runt i utkanten av den amerikanska valdebatten. De har samma syfte: att säga att presidenten inte är legitim, att han inte är en riktig amerikan, att han egentligen inte har rätt att vara president. Det har skett förr i amerikansk politik. Riksrättsåtalet mot Bill Clinton hade också till yttersta syfte att säga att presidenten vann valet på en bluff – att han inte varit otrogen mot sin fru.

Vi är inte helt förskonade från detta i Sverige. Olof Palmes hätskhet mot Thorbjörn Fälldin efter valet 1976 grundade sig på uppfattningen att Fälldin – genom att lova att inte ladda Barsebäck och sedan ändå göra det – lurat sig till makten. Den inställningen förgiftade svensk politik under många år.

Den amerikanska författningen bygger på att individer, inte partier, ska väljas. Den valda ska i första hand representera sitt distrikt eller sin delstat. Den skarpa maktdelningen mellan kongressen, presidenten och domstolarna ska framtvinga kompromisser och samarbete – när beslut måste fattas.

Mest tydligt är det i hur presidenten väljs. Det sker inte genom direktval, utan amerikanerna väljer ombud till en valförsamling (”Electoral College”). Det är denna omväg som gör att en president kan väljas utan att ha fått flest röster. Från början var systemet logiskt: olika delstater röstade på olika presidentkandidater, ofta lokala favoriter som var nationellt okända. När dessa sedan förlorat i första omgången i valförsamlingen började man kompromissa.

Hela denna tanke, som finns i konstitutionen, har brakat ihop. USA är hårt partipolitiserat. Få överenskommelser sker över partigränserna. Både demokrater och republikaner har gått åt ytterkanterna.

En inte osannolik valutgång är att Obama återväljs, men att både senat och representanthus blir dominerade av republikanerna. Tidigare skulle det tvingat fram ett konstruktivt samarbete. En demokratisk president skulle kunna sträcka sig mot ”Rockefeller Republicans”, de mer liberala republikanerna, främst från väst- och östkust. En republikansk president skulle försöka samarbeta med ”Southern Democrats”, konservativa demokrater från sydstaterna.

Men några sådana grupper finns inte länge. Sedan snart femtio år har utvecklingen gått mot starkare och mer homogena partier. Hos republikanerna är det interna trycket högerut starkt. I ett läge då partiet ska positionera sig för en intern kamp om vem som ska bli presidentkandidat 2016 kommer kravet på kompromisslöshet och renlärighet vara stort.

Partierna kommer allt längre ifrån varandra, vilket både speglar och förstärker opinionen i väljarkåren. Ryktesspridningen om att Barack Obama inte skulle vara en legitim president kommer också att tjäna som motivering för att vägra allt samarbete. Den sorgliga slutsatsen är att USA mycket väl kan hamna i total politisk handlingsförlamning under de kommande fyra åren.

Olle Wästberg

tidigare svensk generalkonsul i New York