En stol räcker, Lambertz

Justitierådet Göran Lambertz har de senaste veckorna kritiserats för att blanda ihop sin yrkesroll med sitt personliga tyckande då han gett sig in i debatten kring Thomas Quicks (eller Sture Bergwall som han numera kallar sig) rättsprocesser. Lambertz har pekat på bevisning som han anser tala för att Quick gjort sig skyldig till flera av de mord som han friats för efter att hans fall har beviljats resning.

Det är inte första gången som Lambertz anklagats för att vara oförmögen att hålla isär sina roller som ämbetsman och privatperson. Det skedde även 2006. Då var Lambertz justitiekansler och hade tagit initiativ till rapporten ”Felaktigt dömda”. Utifrån denna rapport slog han, enligt flera kritiker på alltför vaga grunder, fast att: ”ett flertal oskyldiga personer har dömts till långvariga fängelsestraff i Sverige de senaste 15 åren” (Svenska Dagbladet 16 oktober 2006). Lite längre fram i debattartikeln konstaterade Lambertz att: ”så mycket står klart att man aldrig kan acceptera att oskyldiga fälls” och ”är det på något område vi måste ha nolltolerans, så är det här.”

2006 års självutnämnda banerförare för de ”oskyldigt dömda” har 2012 alltså förvandlats till motsatsen. En domare, som inte tvekar att förklara att den som frikänts för ett brott ändå kan vara skyldig.

Att en domare i Högsta Domstolen uttalar sig på detta sätt är unikt. I synnerhet som domstolen kan komma att hantera något av resningsfallen. Att Lambertz i så fall är jävig går inte att tvivla på, men hans agerande kan också kasta sin skugga över andra justitieråd, vars oberoende kan komma att ifrågasättas. Men det tycks inte bekymra Lambertz, som inte verkar inse, eller mer troligt inte bryr sig om, att hans agerande kan komma att gröpa ut förtroendet för såväl domarkåren som rättsväsendet i stort.

Även 2006 kritiserades Lambertz för att med alltför svepande kritik ha skadat det svenska rättsväsendet. Han svarade då att det var en risk värd att ta, eftersom han ansåg sig ha rätt i sin kritik. Även denna gång motiverar Göran Lambertz sitt ställningstagande med att han har rätt i sak, trots att den bevisning han framför som stöd för sin tes smulas sönder gång på gång.

Men att han uppenbarligen inte har tillräckligt på fötterna har, åtminstone hittills, inte fått Lambertz att backa. Tvärtom tycks motståndet öka hans vilja att framhärda sin åsikt. Det är synd. För i grund och botten är det han vill säga viktigt och väsentligt. Det finns inget rättssystem som är så säkert att det kan garantera att inte en enda oskyldig person döms för ett brott. Det är därför viktigt för rättsväsendet att ständigt granska sig själv, arbeta bort eventuella systemfel och när det behövs bevilja resning.

Det är också viktigt att det i fall som Quicks finns någon som vågar leka djävulens advokat. Som vågar ställa de obekväma frågorna när polis, åklagare, domare och media kollektivt drar åt ett håll utan att fråga sig själva om tesen som driver dem är rimlig. Men den personen ska inte heta Göran Lambertz.

Emma Wange

ledarskribent Liberala Nyhetsbyrån