Den slutna svenska demokratin

Antalet medlemmar i de svenska politiska partierna minskar kraftigt. 1992 var 625 000 svenskar medlemmar av ett parti. I dag är det cirka en kvarts miljon. Partierna har slutat vara folkrörelser av politiskt intresserade medborgare och blivit sammanslutningar av personer som siktar på politiska uppdrag.

Anledningarna till detta är komplexa. En viktig faktor är att vår partitillhörighet inte längre spelar en lika stor roll för vår identitet, liksom att få människor känner sig lika säkra i sin politiska hemvist. Men en annan faktor är kanske att medlemskap i ett stelbent och hierarkiskt styrt parti inte längre är lika intressant.

På måndagen presenterade Miljöpartiet sitt förslag till nytt partiprogram. Förslaget ska nu bearbetas av medlemmar och sympatisörer innan det till slut fastställs av kongressen. Tanken sägs vara att öppna upp partiet och låta fler vara med och delta.

Även andra partier i färd med att skriva nya partiprogram, till exempel Centerpartiet och Folkpartiet, är inne på samma spår. Folkpartiets idé att bjuda in medlemmar till att beskriva en ”Liberal vision” för samhället 2030 fick exempelvis ett par tusen svar.

Det är på tiden. Svenska partier har halkat efter sina europeiska motsvarigheter. I länder som Danmark, Storbritannien och Frankrike utses partiledare via medlemsomröstningar. Medan Helle Thorning-Schmidt, de danska Socialdemokraternas ledare, valdes av partiets medlemmar utsågs hennes svenske kollega Stefan Löfven i en extremt sluten process där det till och med var tabu att tillkännage att man kandiderade. Det torde vara unikt i Västeuropa.

Risken är att vi i Sverige drabbas av en form av cynism gentemot vår demokrati, där förslag för att få fler att engagera sig avfärdas som PR-trick med sikte på fler väljare. Vi ser inte att det går att göra saker annorlunda.

Självklart måste vi, i motsats till de gamla grekerna och modernare filosofer som Hannah Arendt, våga hävda att det goda livet består av mer än bara politik, och att medborgarnas politiska engagemang i ett modernt samhälle måste samsas med andra plikter, nöjen och bestyr. Men å andra sidan måste demokrati ändå handla om att medborgarna vid något tillfälle faktiskt får möjlighet att påverka vilken politik som ska föras och vem som ska föra den. På grund av våra slutna partier och gemensamma valdagar är sådana tillfällen betydligt sällsyntare i Sverige än i många andra länder.

Själva partiprogrammet då?

Jo, det visar på ett Miljöparti som försöker jaga väljare som kanske inte sätter miljöfrågorna i främsta rummet, och som framför allt känner sig främmande inför den gröna rörelsens traditionella civilisations- och modernitetskritik. Samtidigt riskerar partiets konturer att suddas ut: kvar blir ett parti som är lite roligare och lite mer individualistiskt än Socialdemokraterna, och lite grönare och lite mer solidariskt än alliansen. Men om det breddade och mer teknik- och arbetspositiva anslaget kommer att överleva partimedlemmarnas mangling återstår att se.

David Ekstrand

ledarskribent Liberala Nyhetsbyrån