Rapportera fel
Vad ska man tro? är rubriken på Maria Kabatanyas krönika i Norran den 28 augusti. Som gammal man minns jag hur de gamla under min barndom ofta satt i köket och berättade om oförklarliga saker. En svåger till min äldsta syster kunde stämma blod. Alltså få en blödning att stanna utan att vara närvarande. Flera fall var bekanta i bygden.
Eller slagrutemän som med en kvist i handen kunde avgöra var du borde gräva en brunn för att få vatten. Det borde vara omöjligt. Det är ju ingen magnetism eller annat hokus pokus i en träkvist. Ändå böjde den sig oförklarligt nedåt där vattnet fanns närmast.
Men mest känd var den som var synsk eller clairvoyant (fjärrskådare). De var sällsynta. Den i särklass mest kände är Dan Andersson.
Den 1 september 1920 reste han till Stockholm för att träffa Socialdemokraternas redaktionssekreterare Sigfrid Hansson för eventuell anställning.
Han tog in på hotell Hellman. På morgonen fann städerskorna honom död i sängen. Rummet hade nyligen sanerats mot vägglöss med cyanväte och var inte tillräckligt vädrat och han dog av förgiftning.
Men nu till det märkliga. På Dans skrivbord låg en lapp med följande text: ”Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort. Mitt hjärta är trött, min säd har jag sått. Som en tiggare står jag O Gud vid ditt bord och blodrosor växa på stigen jag gått.”
I byxfickan hittade man också en lapp. Där stod: ”God natt, god sömn jag önskar er ni alla vandringsmän. Vi sluta sjunga och skiljas – vad mer om aldrig vi träffas igen. Jag har sagt något litet och fattigt av det som brunnit hos mig och så snart brinner ner, men den kärlek där fanns, ej förgängelse vet. God natt – god sömn åt er.”
Visst är det märkligt?
Allan Boström, Kåge
Insändare
Bilar till salu i Skellefteå
