Rapportera fel
Sitter på skolgården första skoldagen. Vi är tidiga och det är bara mina barn och tre andra barn ur mitt äldre barns klass där. Barn som jag tyckt varit schyssta och ganska nära kompisar till min son.
Han går fram och frågar om han får vara med. Nej, blir svaret, vi leker en lek där inte du får plats.
Det känns som att jag får ett knytnävsslag rätt i magen. Ser hur min gosse kommer med hängande huvud.
”Vad taskiga de är”, säger jag.
”Äsch”, säger min son och drar ut småsyskonet på skolgården och leker där istället. Nu kommer fler barn ur hans klass till skolan och de får direkt hoppa in i den speciella lek han inte fick plats i.
Nu vet jag att han inte är mobbad på något sätt och jag får hela tiden passa mig att inte leta och analysera för mycket. Jag har haft två barn tidigare som varit mobbade på denna skola, varav en ganska grovt.
Detta har gjort att både mina och storasyskonens känselspröt går på högvarv kring just sådant här. Det är alltså många år sedan denna mobbning pågick men än idag påverkar det våra liv. Den finns där som en skugga och det kommer fram särskilt i sådana här situationer.
Jag vet också att på mindre skolor blir det lätt så att man som förälder direkt eller indirekt påverkar barnen att leka/umgås med de barn vars föräldrar man själv umgås med. Är det då en liten skola blir detta snabbt ett utanförskap om inte föräldrarna till barnet är inne i någon av de olika umgängeskretsarna.
Jag gaskar upp mig. Jag vet att han inte är mobbad. Men ändå har mina sinnen skärpts. Återigen. Under våren fick jag signaler att min son glömts bort i vissa situationer. För detta är en snäll gosse som inte utmärker sig.
Men vad gör jag om vi blir utsatta igen? Orkar jag en tredje gång?
En mamma
Publicerad 2012-09-12 av:
Insändarredaktionen
insandare@norran.se
Blunda inte för mobbningen
Bilar till salu i Skellefteå
