Den stora tystnaden

Från den politiska ledningen i Sverige, folkhälsominister Maria Larsson, hörs ingenting.

Den politiska debatten kring narkotikapolitiken är i princip död. Den 27 april 2011 överlämnade Gerhard Larsson slutbetänkandet i Missbruksutredningen till regeringen. Den väckte då, under en kortare period, en relativt livlig debatt, främst kring organisatoriska frågor

Den allmänna känslan är att beslutsfattare i Sverige sluter upp kring en restriktiv och human narkotikapolitik. Men ingen vill stå upp och tar ansvar. Denna tystnad och brist på ansvar är oroväckande.

Även om missbruket ur ett internationellt perspektiv är relativt lågt i Sverige, så har det gått upp och ned under åren. Just nu stiger den åter.

En tydlig trend är att ökat missbruk har kommit av politisk passivitet. Rödljus sätts upp vid olycksdrabbade vägkorsningar när ett antal olyckor inträffat. I narkotikapolitiken gäller samma sak. Den viktiga skillnaden är att rödljusen tas ned när olycksstatistiken visar bättre siffror.

Därför kan man anta att politiska initiativ till att göra något kan väntas omkring 2018.

Under den tiden kommer, helt i onödan, tusentals ungdomar, att hamna i missbruk som förstör deras och anhörigas liv, åtskilliga kommer att dö och ännu fler förvägras adekvata vårdinsatser. Detta är djupt bekymmersamt, och det är hög tid att agera.

Bristen på politisk debatt lämnar dörren öppen för lobbyister som vill liberalisera narkotikalagstiftningen. Det blir knappast bättre av att Högsta domstolen sänker straff för narkotikabrott.

Står Sveriges riksdag fortsatt för en restriktiv och human narkotikapolitik? Var står regeringen i frågan?

Detta är av yttersta vikt att politiker och beslutsfattare tar ansvar för den rådande politiken och för utvecklingen av denna.

Benny H