I spaltmeter efter spaltmeter har i Norran etablerade politiker, redaktörer och enskilda läsare krävt att bygget av Norrbotniabanan ska påbörjas omgående.
Argumenten staplas på varandra om vilka framgångar som skulle nås om bara banan byggs. Det ingen analyserat är om efterföljande bandelar klarar trafikökningen som Norrbotniabanan skulle medföra.
Trafikverket skriver på sin hemsida att Ostkustbanan, sträckan Gävle-Sundsvall, som ska ta emot den förväntade trafikökningen ”i dagsläget är mycket hårt belastad och för att möta kommande transportbehov är det nödvändigt att bygga ett dubbelspår på sträckan.”
Det förvånar mig att Trafikverkets analys inte fått något som helst utrymme i debatten, utan detta faktum har helt förbigåtts med tystnad då det inte passar in i argumentationen. Men läsarna har bibringats en uppfattning att det inte finns komplikationer.
Infrastrukturminister Catarina Elmsäter-Svärd menar att det viktigaste är att hitta flaskhalsarna i trafiksystemet och att åtgärda dessa. Det är rätt väg att gå. För löser man inte dessa först blir nya projekt som ökar trafikflödet, exempelvis Norrbotniabanan, ett trafikpolitiskt fiasko.
Uppfattningen att vår landsända är i behov av infrastruktursatsningar delar jag till fullo, men jag är inte beredd att delta i drevet mot regeringen. Med hänvisning till Trafikverkets egen analys är det mer att betrakta som kverulans och politiskt krypskytte än i sak grundad kritik.
För ska ett fungerande järnvägsnät runt Bottniska viken skapas måste det byggas i rätt ordning. Först ett dubbelspår mellan Gävle och Sundsvall och därefter Norrbotniabanan.
Då skapas en trafiklösning som kan tillgodose såväl godstrafik som personbefordran. Att detta tar tid att förverkliga är helt riktigt, för det handlar om en investering i storleksordningen 40 – 50 miljarder kronor.
Bo Nilsson
Hökmark
Rapportera fel






