Om egna och andras pengar

En ljuspunkt i livet är större kalas. Bröllop, barndop, jämna födelsedagar eller bara en stor fest för att ha kul.

Alla som arrangerat sådant vet hur det är. Så mycket man vill göra: åka fin bil, ha finaste lokalen, bra mat – kanske underhållning. Men man får anpassa sig till verkligheten. Vill man bjuda 100 personer blir det inte i den där superfantastiska restaurangen med havsutsikt man först tittade på – en stor källarlokal får duga. Man sitter där och räknar på olika alternativ. Men så är det tydligen inte när staten festar. Då finns inga avvägningar: tar man inte Grand Hôtel blir det Blå hallen och heliumballonger för 138 000 kronor.

Tyvärr görs i debatten alltför enkla poänger kring dessa excesser. Problemet är inte att offentligt anställda festar ibland. Att roliga tillställningar sammansvetsar ett gäng vet varje arbetsgivare. Och problemet är inte heller att offentliga tjänstemän och politiker lever i sus och dus med fantastiska förmåner. Verkligheten för de flesta statsanställda är mer jobb och ansvar i förhållande till lön än vad de flesta skulle kunna tänka sig. Sannolikt är det så att låga löner för olika ansvarspositioner i offentlig sektor innebär rekryteringsproblem.

Den viktigaste lärdomen rör i stället den grundläggande psykologin om egna eller andras pengar. Ju längre avstånd det är till den egna plånboken desto mindre funderar man över prioriteringar. Det är just därför det finns ett inbyggt grundläggande problem med skattefinansiering. Avståndet mellan den som betalar och den som hanterar pengarna blir enormt. Och då blir hanteringen mer ovarsam. Festerna är bara toppen av isberget. Det stora problemet är alla andra gigantiska projekt som staten satsar andras pengar på.

Därför är det viktigt att den stora slöseridebatt som nu dragit igång också får ett vidare fokus. Exakt samma psykologi som när Tillväxtverket festar på Grand Hôtel ligger bakom dess satsning på olika tillväxtprojekt. Och exakt samma psykologi styr politikernas beslut om tilldelning av medel till myndigheter och huruvida de ska få finnas kvar eller inte.

När vi tänker så inser vi att det handlar om betydligt större pengar än en helkväll på stans finaste hotell. Den viktigaste lärdomen av sommarens skandaler blir att det bästa sättet att motverka slöseri med andras pengar är att minska de offentliga utgifterna och sänka skatterna. Och att det finns en enorm potential att göra det utan att den offentliga välfärden blir sämre.

Robert Gidehag

vd Skattebetalarnas förening