Ljusglimt i laglöst land

I Somalia skulle en ny president ha utsetts på måndagen av parlamentet, men så blev det inte. Det var inte alldeles oväntat. Parlamentet är så nytt att några fungerande mötesformer ännu inte hunnit arbetas fram. Bakgrunden är kaotisk. Men efter att befolkningen plågats i två årtionden av förödande krig, ständiga hungerkatastrofer, hårdför islamism och klanmiliser och rövarband som terroriserat dem som saknat beskydd, är situationen något mer hoppfull än på länge.

Under 20 år har det inte funnits någon fungerande centralmakt och befolkningen har lidit enormt av laglöshet kombinerat med fattigdom. Många som haft möjlighet har flytt landet, medan de allra fattigaste och lägst utbildade ofta har blivit kvar i kaoset. De pengar som exilsomalier jorden runt skickat till anhöriga, har för många varit det som hållit dem vid liv, samt hållit spillran av näringsliv under armarna.

Vägen till demokrati och rättsstat är oerhört lång. Det finns inga demokratiska traditioner att falla tillbaka på. Före 1991, då landets slets sönder efter en militärkupp, styrdes landet av en diktator.

Parlamentet som har utsetts är inte en demokratiskt vald folkförsamling. Vanligt folk har inte fått rösta. I stället har ett råd av klanledare i samarbete med en valkommitté utsett parlamentsledamöterna. Men mer demokratiskt är så kan det nog dessvärre inte bli under rådande våldsamma och osäkra förhållanden.

Parlamentet, tillsammans med den som omsider utnämns till president, ska hitta arbetsformer och uppträda så att den folkliga misstron förbyts i något slags förtroende och legitimitet. De måste bryta med en solid tradition av grotesk korruption. De måste hitta sätt att samla olika beväpnade grupper under en överbefälhavare, och hålla islamistmilisen al-Shabab i schack också utan hjälp från Etiopien och Afrikanska unionen. De måste stifta lagar och inrätta ett rättsväsende som respekterar dessa. Och, kanske svårast av allt, de måste bygga in mekanismer som gör att de själva blir utbytbara.

Utmaningarna är, som synes, enorma – möjligen oöverstigliga. Men för vart litet steg som tas för stabilitet, rättsstat och demokrati, följer positiva effekter. Om hjälpinsatserna från omvärlden inte i så hög grad omöjliggjordes av al-Shabab och den utbredda korruptionen, vore mycket vunnet. En gnutta stabilitet skulle kunna få fart på företagandet. Potentialen finns. Och med en fungerande byråkrati skulle landet och befolkningen kunna dra nytta av de stora råvaruresurser som ännu inte exploaterats.

För omvärlden ligger utmaningen i att stötta detta skrangliga statsbygge utan att förvärra motsättningarna och göda de korrupta systemen.

Susanna Birgersson