Det omöjliga utgivaransvaret

Förra veckan presenterade Yttrandefrihetskommittén sitt slutbetänkande om en ny lagstiftning på tryck- och yttrandefrihetsområdet. Av kommitténs ordförande Göran Lambertz idé, att slå ihop Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen till en grundlag, blev det som tur var inget. Däremot föreslås vissa ändringar av utgivares ansvar för elektroniskt material.

En ansvarig utgivare som ansvarar för material på nätet har i princip obegränsat ansvar för allt som skrivits, även material som publicerats flera år innan utgivaren tillträdde. Den tidsgräns på sex månader som gäller för att väcka åtal för tryckfrihetsbrott gäller inte på internet.

Det första problemet är att utgivaren därmed får ett ansvar som denne omöjligen kan ta. Det talar för att en nättidning borde kunna låta den som var ansvarig utgivare när en artikel först publicerades behålla sitt utgivaransvar för den artikeln även om publikationen som helhet byter ansvarig utgivare.

Det andra problemet är att det blir oklart om det är lagligt att publicera gammalt material på nätet, även om det materialet var lagligt när det publicerades. Dels kan lagen ha förändrats under tiden, till exempel genom ett skärpt förbud mot hets mot folkgrupp. Och dels kan uttryck som var neutrala för ett par generationer sedan nu uppfattas som nedsättande, kanske till och med brottsliga.

Det finns ändå en skillnad mellan material på nätet och material som är tryckt. Vill man ha tag på en pappersartikel som publicerades för ett år sedan måste man som regel gå till ett bibliotek eller ett arkiv. Men en person som avstår från att väcka talan mot ett förtalande blogginlägg kan ett par år senare komma att få ångra sitt beslut, om inlägget plötsligt får förnyad spridning. Å andra sidan kan inte ansvaret stanna kvar så länge att en artikel som inte var förtalande när den publicerades hinner bli brottslig i ljuset av lag- eller samhällsförändringar.

Utredningen föreslår att artiklar i arkivdatabaser, till exempel Mediearkivet, hädanefter ska omfattas av sexmånadersregeln, vilket är välkommet. Det hade varit bra om man också hade kunnat enas om någon form av begränsning av det bakåtverkande ansvaret för utgivare, låt vara att det är svårt att avgöra exakt hur det skulle utformas. I stället har kommittén lagt mycket kraft på att utreda en sammanslagning av våra två yttrandefrihetsgrundlagar som det inte finns något politiskt stöd för.

Nu tvingas kommittén lista en rad intressanta frågor, till exempel om redaktioners skydd mot husrannsakan, under rubriken ”Frågor som kommittén inte har hunnit överväga närmare”. Det hade varit bättre att lägga mer energi på att försöka lösa de problem på yttrandefrihetsområdet som faktiskt finns.

David Ekstrand