Bra förslag, men inte nog

Alla pratar om den, arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet, men ingen tycks ha styrkan, kraften eller modet att göra någonting åt den. Arbetslöshet som riskerar förvandlas till långtidsarbetslöshet, som i sin tur riskerar leda till sociala problem och utslagning, det som på politikerspråk brukar kallas för utanförskap.

Den trista utvecklingen vill Socialdemokraterna i Skellefteå bryta. Inför budgetförhandlingarna föreslår partiet en social investeringsfond på 30 miljoner kronor nästa år. Pengar som ska användas till att ”satsa på tidiga förebyggande insatser för barn och unga och för dem som står långt från arbetsmarknaden” och hoppas på så sätt kunna ”bidra till att människor undviker utanförskap och skapa resurser för andra viktiga saker”, som det heter i pressmeddelandet från kommunalrådet Bert Öhlund (S). Det är ett mycket bra initiativ.

Hela vägen från höger till vänster på den politiska skalan tycks enigheten vara total: arbetslösheten och utanförskapet ska och måste bekämpas. Frågan är bara vilka åtgärder som är effektivast när de arbetslösa ska slå sig in på arbetsmarknaden. Traineeprogram för långtidsarbetslösa och praktikplatser för ungdomar i all ära, den delen är enkel, betydligt svårare blir det när de sedan ska ta steget från en skyddad arbetsmarknad till den reguljära. Även om trösklarna minskat är de fortfarande höga, alltför höga för många av samhällets svaga.

Vad Socialdemokraterna i Skellefteå nu försöker sig på är att mildra effekterna av en arbetsmarknadspolitik och en arbetsmarknadslagstiftning som tiden sprungit ifrån. Det är tyvärr inte många partier på riksplanet som på allvar vågar ta tag i frågan. Och när Moderaterna säger att dagens arbetsmarknadslagstiftning fungerar bra så gör den det också, partiet är som bekant större än sina tre alliansbröder tillsammans. Många arbetsgivare säger att dagens lagstiftning inte fungerar, att de inte kan anställa, trots att de vill, medan merparten av politikerna säger att den fungerar. Det drabbar ungdomar utan jobb och långtidsarbetslösa.

Förr eller senare måste hela arbetslivslagstiftningen upp till diskussion, en förutsättningslös sådan, stelbenthet behöver ersättas med större flexibilitet. Men därmed inte sagt att en förändrad lagstiftning skulle lösa alla problem, därmed heller inte sagt att arbetsgivarna i alla frågor ska få som de vill, men så länge sjuklöneregler, turordningsregler, anställningsformer, kompetensbrist, blanketthysteri med mera upplevs som ett hinder för att anställa kommer arbetslösheten att fortsätta att vara hög, inte minst bland de svagaste i samhället. Och så länge behöver landets kommuner – i det här fallet Skellefteå – satsa pengar och resurser på människor som av olika anledningar hamnat, eller riskerar att hamna, i utanförskap. Symptomen lindras, medan grundproblemet kvarstår.