Drömsk debut om främlingar i skogen

”Hindenburg” heter hennes nätta lilla roman, höstens snyggaste och mest hyllade debutantverk så här långt. En drömsk och hela tiden associativ historia som bättre beskrivs som en prosalyrisk berättelse. För hennes egen del verkar just kategoriseringen vara det minst viktiga.

- Jag har hållit på med den så länge, för mig är alla samband självklara, men det är väldigt olika hur folk uppfattar den.

Efter sommarens domedagsregn skiner solen i ett bulldoftande hörn av Gamla Enskede i södra Stockholm där vi träffas. Susanna Lundin är tillfällig gäst. Om några dagar flyttar hon tillbaka till Malmö igen, en konsekvens av det helt omöjliga i att hitta bostad i Stockholm. Hon klarade ett år. Men nu försöker hon tala om sin bok.

- Jag har själv svårt att säga vad den handlar om, för alla frågar ju. Jag har försökt öva in ett standardsvar.

Samma scen

En roman om jordens undergång och om hur man blir en människa, lyder hennes knappa innehållsdeklaration. Susanna Lundin varken vill eller kan förklara hur hon sätter ihop de helt disparata element som för henne ändå självklart tillhör en och samma scen.

- Annars hade jag skrivit något annat. Jag gillar själv att läsa på det här sättet, jag tycker det är bra om man inte berättar för mycket i en text. De som läst tycker och tänker ganska olika saker, det är väldigt kul, typ det roligaste man kan vara med om. Texten hamnar utanför mig själv.

Titeln, ”Hindenburg”, valde hon först, och mer för själva namnet än för historien om det tyska luftskepp som så storslaget kraschade och brann upp utanför New York 1937.

- Det var att bra ord, och det var väl en bra olycka, den var slutet för luftskeppseran. Jag tyckte namnet var fint, det låter som en stad.

Tilltufsade existenser

I boken låter hon Hindenburg bli namnet på ett soldattorp bebott av två udda och tilltufsade existenser, den kaliforniskt doftande Prickley Pear och hennes vapendragare, den något fyrkantige Bertil.

I förvissning om jordens snara undergång försöker han lära henne det han kan, fullkomligt övertygad om att det en människa verkligen måste klara är att identifiera blommornas och växternas dofter. Just naturen och skogen spelar en stor roll i boken, kanske den största.

- Jag tycker det är ganska intressant att naturen blivit så främmande för oss. För många barn i stan är det en jättestor grej att åka till skogen, man går runt där ungefär som det vore ett jättestort iordningställt land som man åker till och har utflykt.

När jordens undergång verkligen kommer till torpet Hindenburg är det i form av rödglödgad lava bakom husknuten.

- Jordens undergång är det bästa temat man kan ha, det är så ogreppbart. Men det är ganska skönt att tänka på naturen där det hela tiden börjar om.

Olika historiska undergångar flimrar förbi i form av dinosaurier och starka ljussken. Miljöförstöringen finns möjligen bakom fraser som ”det var på den tiden man fortfarande kunde se stjärnorna”, men inte mer än så.

TT Spektra: Kanske kan man läsa din bok som ett slags hyllning till ett enklare och mer naturnära liv?

- Som ”Walden”? Det går bra, men jag vet inte om jag själv tycker att det är något att eftersträva.