Befria kunskapen

Tänk dig att forskare upptäcker ett sätt att bekämpa en allvarlig sjukdom. Tusentals liv skulle kunna räddas varje år, inte minst i utvecklingsländer. Men den nya kunskapen kommer inte vårdpersonal och myndigheter till del. Anledningen? De har inte råd att ta del av forskningen.

Det kan kosta hundratusentals kronor varje år för ett universitet att prenumerera på en ledande vetenskaplig tidskrift. I våras gick Harvards universitetsbibliotek ut och varnade för att de inte längre har råd. Lärosäten i utvecklingsländer har naturligtvis ännu svårare att betala.

Det är inget konstigt med att frukten av människors tankemöda blir en vara som kan köpas och säljas. Forskningsresultat är intellektuell egendom på samma sätt som litteratur och musik. Men det märkliga med akademisk publicering är att det inte är skaparna av innehållet , forskarna själva, som tjänar pengar på dess saluförande, utan de stora akademiska förlagen, med vinstmarginaler på upp till 40 procent.

Förlagens avgifter står inte i proportion till deras kostnader. Nu när att snart sagt samtliga vetenskapliga tidskrifter finns tillgängliga på nätet är publiceringskostnaderna bara utgifter för servrar och hemsida. Fackgranskning, urval och korrekturläsning förväntas forskarsamfundet bidra med gratis.

Det gör att så kallad open access-publicering att texterna görs fritt tillgängliga via internet är framtidens modell.

Men varför görs det inte redan? Svaret är att de flesta av de mest prestigefyllda tidskrifterna fortfarande är prenumerationsbaserade, och i kampen om forskningsanslag är det viktigt att publicera sig i så bra tidskrifter som möjligt. Risken är annars att ens artikel drunknar i floden av publikationer och inte blir citerad lika ofta. Det är en nackdel när en allt större del av forskningsfinansieringen styrs av så kallad bibliometri: automatiska beräkningar av hur inflytelserika vetenskapliga publikationer är. Där är det helt avgörande hur ofta ens artikel citeras av andra forskare.

Forskarna sitter fast i ett fångarnas dilemma: alla skulle tjäna på open access, men ingen tjänar på att ensam ta första steget. Lösningen är att agera tillsammans. I en rörelse som kallas den akademiska våren har fler än tolvtusen forskare gått med i en bojkott av förlaget Elsevier, som anses som en av de värsta syndarna.

Även finansiärerna hakar på trenden, inte minst offentliga aktörer. Om skattebetalarna är med och betalar ska de också få ta del av resultaten. Vetenskapsrådet kräver redan att all forskning som man finansierar ska göras fritt tillgänglig. I helgen tillkännagav den brittiska regeringen att man kommer att kräva open access inom två år. EU väntas kräva open access inför nästa anslagsrunda, Horisont 2020, där drygt 80 miljarder euro ska delas ut. Och en liknande utveckling sker i USA.

Förlorarna blir förlagen, som står för en affärsmodell som tiden har sprungit ifrån. Vinnarna blir alla som får fri tillgång till världens samlade vetande. Det är inte en dag för tidigt.

 David Ekstrand

Ledarskribent Liberala Nyhetsbyrån