Asylrätt utom räckhåll

Christine Assange reste nyligen till Ecuador för att plädera för sin sons liv. Wikileaksgrundaren, som jag ser framför mig sovandes under en irriterad ambassadtjänstemans skrivbord, befinner sig fortfarande i centrala London.

Utrikesministern lovade mamma Assange besked om sonens asylansökan efter uppståndelsen kring OS. Politiska spel kräver uppmärksamhet.

Att söka asyl på en ambassad är tradition i flera latinamerikanska länder. Assange har gått steget längre, använt en EU-baserad ambassad och vill dessutom fly vidare, undan sin häktningsorder, till Ecuador. Men medan ambassaden är förbjuden mark för brittisk polis är flygplatsen det inte. Assange brottas med ett problem som han inte är ensam om: Hur ska jag ta mig ut ur ett land, när jag är eftersökt?

Att söka asyl på ambassader börjar bli mode – det var inte länge sedan den berömda kinesiska människorättsadvokaten Chen Guangcheng besökte USA:s ambassad och gjorde detsamma. Men ambassadskydd är ovanligt. Det är först när du tagit dig till landet du söker asyl i som din ansökan övervägs. Det fick som bekant de tjugofyra tolkarna som arbetar för svensk militär i Afghanistan lära sig via ett iskallt standardsvar: Ni måste vara i Sverige för att söka asyl – ert skyddsbehov, Sveriges ansvar, övervägs inte annars.

Hade tolkarna insett det och istället sökt inresevisum för att sedan söka asyl på plats hade även det mötts med avslag. Personer från farliga länder nekas nämligen visum. Att lämna ett land kan vara svårt att ta sig in i ett annat än svårare.

Nyheten om tolkarna väckte krav på undantag från lagen. FP, V och MP röt i försvarsutskottet, men motståndarna hävdade att kringgående av visumreglerna skulle resultera i okontrollerad invandring. Det finns dock en mängd exempel på att länder gett skydd utanför sina landsgränser. På österrikiska, italienska, franska, holländska, spanska, brittiska och danska ambassader har visum kunnat sökas, via Danmarks så sent som år 2002.

Flera exempel finns på mer aktiva insatser något man skulle önska sig för civila i Syrien idag där EU-länder flugit ut personer i fara, exempelvis Italiens evakuering av 5000 från Kosovo 1999. Just tolkar har vid flera tillfällen getts inresevisum, senast Danmarks irakiska medarbetare. Alla dessa länder har skyddat civila, hjälpt dem ut istället för att neka dem visum och det har gjorts utan att kringgå asylprövningen eller den reglerade invandringen.

De afghanska tolkarna borde inte få ett undantag vad de och andra förföljda förtjänar är ett systemskifte, att vägar hit öppnas. Asylrätten är idag onåbar för dem vars resemöjligheter begränsas av förföljare eller, ledsamt nog, räddare. Julian Assange, med sin promenad in på Ecuadors ambassad, är ett undantag. När OS-elden falnat och de politiska spelen får mer utrymme är det möjligt att han, världskändisen, får den hjälp till frihet som så många flyktingar behöver. Nog är det underligt att en man som flyr demokratier har enklare att få skydd än de som flyr diktaturer.

Frida Johansson Metso, ordförande FARR och liberal krönikör