Vårda vårt kulturarv

Tjajes, tjå-se, tjwärspreint, tjåller, tjasut …

Vi har i Skellefteområdet och älvdalen en ålderdomlig dialekt som många ännu talar eller förstår.

Ett fint kulturarv. Men hur länge? Vem bryr sig?

Det görs tvoch radioprogram om dialekter i Sverige, i vissa kommuner undervisar man på sitt språk och ordnar dialektdagar. Samiska ortnamn börjar användas.

Men i Skellefteå hörs och syns dialekten ytterst lite i offentliga sammanhang. Kommunen har proklamerat sig som Berättarkommun, men dialekten tycks märkligt nog inte platsa i de arrangemangen, med något litet undantag.

Stadsfesten, Trästockfestivalen och Matfesten, inga inslag. I synnerhet Matfesten, som vill lyfta fram det lokala, borde vilja nyttja de matminnen på dialekt som sitter så djupt i många av oss. Och turistnäringen, som ständigt söker det tilldragande, kunde gräva i vår språkskatt. Man har ju redan berömda författare att anknyta till.

På skolor, gymnasier och campus märks inte bonskan. Inte på museet, biblioteken, butikerna och andra offentliga platser.

Under Kyrkhelgen och Burträsksvängen uppförs Kvarnspelet på bonska, men frågan är hur länge, förutsättningarna ändras. I Rismyrliden spelar man ännu på bonska, och några få trubadurer gör det, men inga nya kommer till. Sällan ser man arrangemang i byarna där dialekten lyfts fram.

Är vi fortfarande så rädda för att verka bonniga? Har vi så dåligt självförtroende? Vad säger ni som är unga? Är det inte dags att vara stolt, hev, över det kulturarv vi har? Sprida det till världen. Använda det till allvar och skoj.

Bonska lev om döu jer hev.

Barbro Viklund

Yttervik