Det verkliga slöseriet

Det är väldigt viktigt att vara rädd om sina pengar. Det är inte rätt att vara snål, men man ska vara försiktig. Våra gemensamma pengar är mina, men också dina och deras. Dem ska vi värna om och se till att de går till allas bästa.

Därför blir jag så ledsen när jag hör om politiker, tjänstemän och organisationer som lurar till sig mer pengar än vad de har rätt till. Så fort ett slöseri uppdagas så vaknar det allra fulaste inom politiken. Pajkastningen. Den döljer de verkliga förövarna, det verkliga slöseriet.

Det är jätteviktigt med en stor och öppen organisation för våra gemensamma pengar. Men en alltför stor organisation med för många byråkrater som inte vet vad det innebär att jobba närmast de som använder vår vård, skola och omsorg får alltid svårt att ta tillvara på varje persons unika kompetens.

Faran är att det blir mer fokus på att jag som arbetare ska göra samma sak som alla andra, istället för fokus på att vi ska driva den bästa vård, skola och omsorg som vi faktiskt kan driva, här och nu.

Det vi betalar i skatt vill jag ska gå till äldre, sjuka och barn. Jag vill att det ska gå till sjukhus och till annan vård, men också högre utbildning.

Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till ännu en blankett som måste fyllas i av tusentals människor på exakt rätt sätt för att det ska bli fint i statistiken. Jag vill inte att mina surt förvärvade skattekronor ska gå till ett glas exklusivt vin till en person som skulle ha råd att köpa detta glas själv.

Vårt gemensamma, stat, landsting och kommun, ska satsa på bra vård, skola och omsorg i första hand och på de som jobbar närmast personerna som använder servicen. Jag menar inte att allt det övriga är oviktigt. Jag menar bara att det är mindre viktigt.

Jag vill se en enklare, renare, genomskinligare organisation. Där man vet vem som ansvarar för vad.

Helena Moen. Ljusvattnet, Burträsk