Svar på Lennart Gustavssons insändare 7 augusti.
Långsiktiga beslut om framtida energisystem är för viktiga för att låta känslorna styra. Spekulationer kring alternativa historiska scenarion är alltid svåra. Kanske skulle vi ha utkämpat både tredje och fjärde världskrigen om inte terrorbalansen hållit politiker och krigsmaskinen i schack?
Jag gillar inte heller massförstörelsevapen, vilket för oss fram till en central del av resonemanget. Vi har i praktiken bara två användningsområden för plutonium-239, för att ta ett exempel på ett material som frigörs till följd av nedrustningsavtalen: vapen och reaktorbränsle.
Jag vill använda plutonium-239 som bränsle, företrädelsevis i de så kallade snabba reaktorerna då dessa är avsevärt bättre på att bearbeta plutonium än dagens lättvattenreaktorer. Ytterligare fördelar som snabba neutroner medför är att de kan användas för att destruera andra material (americium, curium, neptunium, etcetera) som tillsammans med plutonium starkt bidrar till den höga radiotoxicitet som gör att en slutförvaring av oprocessat bränsle kräver en kvarts miljon års inneslutning.
Ett slutförvar kommer att krävas oavsett hur vi gör, men med rätt instrument kan vi minska tiden för slutförvar till omkring tusen år. Visst, det är lång tid, men samtidigt så mycket mer tekniskt hanterbart än 250 000 år. Att låsa in eller gräva ner plutonium för lång tid framåt räknar inte jag som ett användningsområde.
Vad vill herr Gustavsson göra med allt plutonium-239 som mänskligheten förfogar över?
Den ekonomiska påverkan som kärnteknik hittills haft, och kommer att ha, på mänsklig verksamhet kan diskuteras länge och väl. Vad gäller Japan, notera ökningen av deras fossilbränsleimport sedan fissionselen kopplats bort.
Peter Stenlund, Norsjö
Rapportera fel





