Snabba Cash 2

Identity Thief

Underhållning för stunden.

Betyg:

Skådespelare: Jason Bateman, Melissa McCarthy, Jon Favreu, Amanda Peet med flera.

Regi: Seth Gordon.

Sandy Patterson är en alldels vanlig kille. Samtidigt lite snällare, lite mer godtrogen än de flesta.

Därför känns det inte helt överraskande att han blir avstulen sin identitet.

Dessutom av en kvinna, en dam, Diana, som verkligen kan sätta sprätt på kontokorten.

Där har ni inledningen till ”Identity Thief” och från början känner jag mig inte så där alldeles road.

Men jag måste erkänna att filmen tar sig. Speciellt tack vare Diana som spelas på ett riktigt underhållande sätt av Melissa Mc Carthy.

Hon är visserligen en bedragerska och tjuv. Men samtidigt serverar hon sina brott med glimten i ögat och innerst inne är hon också snäll, åtminstone tidvis …

Sandy söker upp henne i akt och mening att rentvå sitt namn.

Sandy och Diana börjar sedan en resa tillbaka till Colorado som kantas av både prisjägare och riktigt obehagligt skurkar.

Det blir biljakter, skottlossning och inte minst bisarra scener på ett hotellrum.

Och mellan det omaka paret uppstår faktiskt något som kan kallas vänskap.

Det finns naturligtvis många liknande filmer på samma tema. Historier där två helt olika människor tvingas in i en relation. Det nya är förstås att the bad guy den här gången är en kvinna.

Melissa McCarthy visar att hon dessutom är en riktig komedienne. Hon kan verkligen konsten att dupera folk – det gäller även vi som sitter i biosalongen.

Jason Bateman som spelar Sandy känns lite mer tillbakadragen. Men det är just skillnaden mellan de båda personerna som gör att kemin fungerar.

Det här är helt enkelt underhållning för stunden. En film som fungerar som avkoppling för en trött hjärna.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Olympus Has Fallen

Mycket viftande med stjärnbaneret trots att Vita Huset faller.

Betyg:

Skådespelare: Gerard Butler, Aaron Eckhart, Morgan Freeman, Angela Bassett med flera.

Regi: Antoine Fuqua.

Att hålla stjärnbaneret högt är något som genomsyrat många amerikanska filmer allt sedan John Waynes tid.

Och tydligen är det mesta sig likt även om det nu kommit en ny sheriff till stan. Denna gång i form av Mike Banning, en före detta Secret Service-agent.

Han är en tuffing i samma stil som John McClane från Die Hard-filmerna. Men tyvärr helt i avsaknad av hans humor.

Dessutom är historien som sådan rätt otrolig. Jag har i och för sig inget till övers för den nordkoreanska diktaturen.

Men att de skulle skicka ett helt kompani av terrorister till Washington för att inta Vita Huset (kodnamn Olympus, därav titeln) , och dessutom lyckas med det, känns mer som en propagandafilm från Pentagon än en trovärdig story.

Samtidigt måste jag erkänna att det ibland blir lite spännande när Mike Banning på egen hand tar upp striden som hela den amerikanska armén inte vågar göra.

Fast det är så otroligt störande när torterade personer för att hålla modet uppe svär sin trohet till den amerikanska flagggan.

Eller att den söndertrasade symbolen för Amerikas förenta stater ändå alltid till sist hissas som en symbol för vi ska få leva i en fri och rättvis värld.

Gerard Butler spelar hjälten i den här historien. Och han är ju en tuff kille men samtidigt saknar han den där så viktiga glimten i ögat för att det inte bara ska bli macho.

Aaron Echarts porträtt av presidenten känns också så där överdramatiserat.

Så jag har egentligen lika litet till övers för den här filmen som jag har för den regimen i Nordkorea.

Och det vill inte säga lite.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Iron Man 3

Robert Downey Jr har distans till sin rollfigur som superhjälte.

Betyg:

Skådespelare: Robert Downey Jr, Gwyneth Paltrow, Ben Kingsley med flera.

Regi: Shane Black.

Så är han då tillbaka, Tony Stark alias allas vår Iron Man. Han spelas återigen av Robert Downey Jr och det är just han som är den stora behållningen av den här uppföljaren – både till ”Iron Man” och ”Avengers”.

Robert Downey Jr har hittat den perfekta mixen av cyniker och superhjälte. Hans kommentarer lockar ofta till skratt och distansen till sin hjältemodiga rollfigur är precis lagom avvägd.

Den här gången ställs Tony Stark mot en skurk som känns som en karikatyr av Bin Laden fastän han är kines och kallar sig The Mandarin. Han spelas på ett riktigt överraskande sätt av Ben Kingsley.

En terrorist som slår till med mänskliga bomber för att hota den amerikanska livsstilen och den amerikanska presidenten.

Och inte ens Tony Starks alter ego Iron Man klarar av sådana otäcka figurer – åtminstone inte utan hjälp. Och han har ju sin kollega, James Rhodes alias War Machine eller Iron Patriot. Men där blir det också tjall på linjen.

Regissören Shane Black har också fått obegränsat med resurser att spränga, explodera och inte minst låta skådespelarna fightas på robotvis.

Själv tycker jag att de scenerna blir alldeles för utdragna. Ett slagsmål på 10-15 minuter känns inte så där alldeles nödvändigt. Det finns ju liksom inget nytt i att få sen smäll, resa sig, och få en ny smäll.

Eller att ett hus blir utsatt för en attack och raseras på ett sällsynt utdraget sätt.

Det är också synd att Gwyneth Paltrows rollfigur Pepper Potts förvandlats till en så betydelselös figur i det stora sammanhanget.

Men som sagt, det är Robert Downey Jr som höjer filmens värde.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

The Place Beyond the Pines

Genomtänkt manus och starka skådespelarprestationer.

Betyg:

Skådespelare: Ryan Gosling, Eva Mendes, Bradley Cooper med flera.

Regi: Derek Cianfrance

Det här är en berättelse över tid som på ett väldigt dramatiskt sätt beskriver hur två pojkars livsöden flätas samman och hur svårt det är att komma ifrån sitt förflutna.

Historien börjar med att Luke, en skicklig motorcykelförare, upptäcker att han har en son på några månader som han inte känner till.

Mamman, Romina, har hittat en ny man och har inte berättat för Luke om babyn.

Luke blir besatt av att ta hand om sitt barn och bilda familj med Romina – som inte är lika intresserad av en karl som inte hört av sig på över ett år.

För att säkra sin sons framtid begår Luke några bankrån och redan från första gaspådrag känner jag hur det här kommer att gå på tok.

En av poliserna som jagar Luke är Avery, en smart och karriärlysten kille som dessutom är emot korruption.

Jag ska inte avslöja mer av handlingen men det blir en mycket intressant berättelse om hur arv och miljö kommer att påverka ditt framtida liv.

Det finns alltid chanser att förändra sitt öde men samtidigt är det naturligtvis mycket lättare att komma ur ett våldsamt leverne om du har föräldrar med de rätta kontakterna.

Manuset känns genomtänkt och överraskar även en van biobesökare som jag.

Dessutom bjuds det på riktigt bra skådespelarprestationer.

Ryan Gosling Luke) är redan nu en stjärna och han ger verkligen sin roll karaktär. En ung man som blir helt vilsen när hans liv förändras. Han visar prov både på total hänsynslöshet och hängiven kärlek.

Bradley Cooper (Avery) är nästan lika bra. För att inte tala om Eva Mendes (Romina) som söker trygghet för sin son.

När Ray Liotta kliver in i handlingen känner jag direkt olust. Hans ögon signalerar verkligen otäcka bilder över vad som ska ske.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Jakten

Danskt ödesdrama med Mads Mikkelsen.

Betyg:

Skådespelare: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Alexandra Rapaport med flera.

Regi: Thomas Vinterberg.

Det finns egentligen inget värre än att utsätta barn för sexuella övergrepp.

Men tänk om du blir oskyldigt anklagad för ett sådant vedervärdigt brott.

Det temat tar danske Thomas Vinterberg fasta på i sin nya film ”Jakten”.

Det handlar om Lucas, en 40-åring som jobbar på dagis sedan skolan han jobbat i som lärare lagts ned.

Lucas är populär både bland barn och vuxna. En kille som dessutom är på väg att räta upp sitt liv efter det som förefaller vara en jobbig skilsmässa.

Men så en dag leder en rad små händelser till något som blir så fel, så fel.

Och dessutom är den lilla flicka som misstänks ha blivit utsatt för övergreppen dotter till Lucas bästa vänner.

Thomas Vinterberg har i filmer som ”Festen” visat hur bra han är på att skildra mänskliga relationer och de underliggande aggressioner som finns under den polerade och borgerliga ytan.

Det här är faktiskt lika bra. Vinterberg har verkligen lyckats få fram den frustration som drabbar Lucas. Hur ska han kunna försvara sig mot något så oförsvarbart?

Samtidigt kompliceras livet av att hans tonårige son också får känna på folks hat – för det finns inget annat ord att beskriva känslorna som dyker upp i den lilla staden.

Och i en tid när rykten, sanna eller osanna, med sociala mediers hjälp, sprider sig som en farsot är det naturligtvis så att liv förstörs på ett ögonblick. Och mobben tar över även om du frikänns.

Det här är förstås en väldigt sorglig historia. Att Thomas Vinterberg låter en stor del av handlingen utspelas i juletid, den stora familjehögtiden, gör förstås att den utstöttes lidande blir än mer märkbar.

Dessutom har ju kristendomens förlåtelse aldrig känts så avlägsen. Det gör ont att se på.

Mads Mikkelsen är fantastiskt duktig i rollen som Lucas. Stor skådespelarkonst.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Oblivion

Tom Cruise, Tom Cruise...

Betyg:

Skådespelare: Tom Cruise, Olga Kurylenko, Andrea Rieseborough med flera.

Regi: Joseph Kosinski

Tom Cruise är en flitig man. Direkt från rollen som machomannen Jack Reacher är han nu tillbaka som en inte riktigt lika tuff Jack, nämligen Jack Harper.

Jack är en av få överlevande efter att jorden invaderats av aliens och svarat med kärnvapen. Med andra ord, vunnit kriget men förlorat planeten.

Jack är, tillsammans med Viktoria, den som ansvarar för att skydda de så viktiga vattenreservoarerna som finns kvar innan hela människosläktet kan flyttas från rymdskeppen till en ny planet.

I de radioaktiva områdena finns det också kvar utomjordingar som inte gett upp och ska likvideras.

Jack börjar dock förstå att allt inte står rätt till med hans uppdrag. Minnen kommer tillbaka, minnen som gör honom konfunderad. Inte minst när den vackra Julia dimper ner från himlen i en rymdkapsel.

Det här påminner en hel del om ”Total Recall” med raderade personligheter och frågan om vem som är vän och fiende i ett framtida samhälle.

Det krånglar dessutom till sig när det visar sig att kloningen nått nya höjder – även på människan.

Samtidigt känns det som att manuset är tunt.

Det blir väldigt många bilder på Tom Cruise. Tom duschar, Tom badar naken och Tom ler in i kameran.

I och för sig på ett charmigt sätt men det känns ändå att det inte tillför handlingen något.

Effekterna är inte heller anmärkningsvärda. När det blir luftstrider känns det ungefär som på ”Star Wars-tiden”. Och det har ju hänt en hel del sedan dess.

Så jag är inte så där vansinnigt förtjust i den här filmen även om Olga Kurylenko i rollen som Julia gör sitt bästa för att det inte bara ska handla om Tom Cruise gånger flera.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Croodarna

En stark och smart tjej är den som leder stenåldersfamiljen rätt.

Betyg:

Svenska röster: Frida Sandén, Tommy Nilsson, Irene Lindh med flera.

Regi: Chris Sanders & Kirk DeMicco,

Det kan inte ha varit så mycket kul som hände på den tiden människor bodde i grottor.

När vi träffar klanen ”Croodarna” får de absolut inte lämna grottan utan pappa Grugs medgivande.

Då utanför öppningen lurar faror värre än du kan föreställa sig.

Fast dottern i familjen, Eep, vill inte sitta och kura i mörkret.

Hon vill ut i ljuset och upptäcka världen. Och när hon träffar Grabb, som lärt sig hantera elden, så börjar ett äventyr som inte bara bjuder på en upptäcktsfärd i en värld i förändring, det är lika mycket en upptäcktsfärd i grottmänniskornas inre.

Något som naturligtvis går att översätta även till vår tidsålder.

Det här är en riktigt spännande berättelse och det känns så uppfriskande med en tjej som den starka och smarta i familjen.

För Eep är den som får den övriga släkten att ta steget ut i det okända. Att inte längre vara rädd för förändringar

Samtidigt är det mycket som är stenålderskul också, precis som det ska vara i en riktig saga.

Jag skrattar gott åt tokigheterna som inte minst den korkade pappan bjuder på. Alla sorters djur finns också med, både roliga och de som skräms.

Det bjuds också på fascinerande animerade bilder, så där fantasifyllt färgsprakande. Dessutom fungerar tecknade filmer alldeles utmärkt som 3D-film.

Och det ger en extra upplevelse – inte minst för målgruppen barnen.

Filmen är dubbad till svenska och det fungerar också bra.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

This is 40

En komedi att gnälla och tjata på - som filmens huvudrollsinnehavare gör.

Betyg:

Skådespelare: Paul Rudd, Leslie Mann, Maude Apatow med flera.

Regi: Judd Apatow

Det finns bara en sak som är värre än att fylla 40 år. Det är att samtidigt leva i ett äktenskap med barn, hus och besvärliga svärföräldrar.

Det är kontentan av Judd Apatows uppföljare till ”På smällen”.

Vi får följa Pete och Debbie som båda ska fylla 40 år.

Och deras vardag är rent ut sagt ett helvete. De grälar på varandra om småsaker, de bråkar med barnen och de fajtas om pengar.

Jag förstår att vi ska skratta åt deras olycka men jag sitter mest och tycker synd om det stackars paret som inte skiljer sig.

Dessutom är det så fyllt av klichéer. En kvinna som ska fylla 40 år ska ljuga om sin ålder, ha en personlig tränare och samtidigt vara en ansvarsfull mamma.

En man som ska fylla 40 år ska flukta på andra kvinnor, vara ute och cykla med kompisarna och ta viagra för att vara en präktig älskare.

Jag blir uppriktigt sagt ganska trött på ”This is 40” innan det ens är halvtid.

Du ska inte heller tro att det räcker med gnatandet mellan det äkta paret. Dessutom är morfar en riktig svikare, farfar en utnyttjare och en av de anställda på Debbies butik förskingrar pengar.

När vi dessutom ska skratta åt en stackars storvuxen kvinna som utsätts för Petes och Debbies skamlösa lögner då får jag faktiskt nog.

Det låter säkert som att jag är en lika stor gnällmåns som Pete i filmen men jag hittar i alla fall något positivt i parets båda barn.

De sitter inte och är nöjda med livet utan både Sadie och Charlotte tycker precis som jag, att nu får det vara nog.

Och deras inte helt stillsamma uppror är faktiskt det jag tar mig från den här föreställningen. Speciellt Maude Apatow är alldeles utmärkt som tonåringen Sadie.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Johan Falk – kodnamn: Lisa

Joel Kinnaman imponerar.

Betyg:

Skådespelare: Jakob Eklund, Joel Kinnaman, Meliz Kargle med flera.

Regi: Charlotte Brändström

Jag var lite tveksam till hur det här skulle fungera på bio.

Men jag blev positivt överraskad. Det här är faktiskt den bästa filmen i serien.

Och det beror nästan helt på att avsnittet lägger tonvikten vid rollfiguren Frank Wagner, polisinformatören som spelas av Joel Kinnaman.

Vi kastas direkt in i de dramatiska händelserna. Frank är hemma i lägenheten med sin familj då han hör att någon försöker bryta sig in i lägenheten.

Han lyckas fly från platsen men samtidigt förstår Frank att hans alias som Lisa är avslöjat.

Vem i hela världen kan han lita på i det läget?

Joel Kinnaman passar perfekt som Frank Wagner. En ung man som levt för länge i den kriminella världen men samtidigt har något gott i sig. Men hans ibland naiva föreställning gör att han ständigt hamnar i livsfarliga situationer – och dessutom utsätter sin älskade familj för fara.

För mig som förespråkare för det öppna samhället väcker också filmen tankar.

Finns det krafter i andra länder – där offentlighetsprincipen inte har samma värde – som lärt sig utnyttja det svenska systemet?

Och hur ska vi i så fall stoppa det?

Just den här gången handlar det om ryska maffian men exemplen kan självfallet vara många fler.

”Kodnamn: Lisa” är också en brutal film för att vara svensk.

Jag känner ändå att det inte handlar om underhållningsvåld. Här är det otäckt och drabbar också besinningslöst – både lagens väktare och de kriminella elementen.

Joel Kinnaman har jag redan berömt. Meliz Kargle och Jens Hultén är två andra duktiga skådespelare.

Däremot har jag lite svårt för Jakob Eklund som Johan Falk.Men den här gången har han ju inte huvudrollen.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Oz: The Great and the Powerful

Fantasifylld och färgrik

Betyg:

Skådespelare: James Franco, Mila Kunis, Rachel Weiz, Michelle Williams med flera.

Regi: Sam Raimi.

Trollkarlen från Oz är en man som de flesta hört talas om.

Sam Raimi nu använder hela sin artistiska förmåga för att berätta hur det gick till att trollkarlen hamnade i Smaragdstaden innan Dorothy kom dit.

Och det här är en fantastiskt snygg berättelse med många överraskningar.

Sam Raimis knep att använda svart-vit film för att berätta förhistorien är till exempel en konstnärlig knorr som känns helt rätt.

När vi sedan kommer till landet Oz förvandlas bilden istället till en fantasifylld och färgrik värld.

Det handlar om Oscar Diggs, en skojare som inte bara bjuder publiken på billiga tricks, han utnyttjar också sina medmänniskor.

När han hamnar i Oz fortsätter han till en början på den inslagna vägen, den som ska leda honom till rikedom och berömmelse.

Men på sin väg upptäcker han också att vänskap och kärlek betyder så mycket mer än guld och idolskap.

Som du säkert anar är manuset inte lika färgsprakande som bilderna.

Men det är så där småkul även om de dryga två timmarna ibland känns lite väl utdragna.

James Franco passar i alla fall bra som den charmige men med känslor vårdslöse trollkarlen.

Fast allra mest giller jag Mila Kunis som spelar häxan Theodora. Hennes förvandling från snäll till hatisk är ruskigt stabil och kommer garanterat att fascinera.

De finns också några roliga bifigurer som får mig att skratta gott – inte minst en flygande apa.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Mördaren ljuger inte ensam

Tidstypiskt men tråkigt.

Betyg:

Skådespelare: Tuva Novotny, Ola Rapace, Linus Wahlgren med flera.

Regi: Birger Larsen

Det är precis som att flytta tillbaka till 50-talet när pseudonymen Maria Langs första deckare om kriminalkommissarie Christer Wijk nu blir film.

Regissören Birger Larsen har verkligen en fingertoppskänsla över vad som känns tidstypiskt.

Skådespelarna har också fått in rätt tonfall för en berättelse som utspelar sig för 60 år sedan.

För att inte tala om det ideliga bolmandet av cigaretter. Då rökte tydligen alla, oavsett tid och plats.

Handlingen utspelar sig till större delen under en midsommarhelg. Ett på ytan trevligt sällskap är inbjudet. Det bjuds på god mat och många snapsar och snart visar det sig att det finns många dolda passioner hos de inblandande.

Puck, den kvinnliga amatördetektiven, håller ögonen öppna och ser en del som hon inte borde se.

På midsommardagens morgon upptäcker hon ett kvinnolik.

Christer Wijk hämtas dit men då är kroppen försvunnen. Och båten saboteras så ingen kan ta sig därifrån. Kan någon känna sig säker i fortsättningen när en mördare går lös?

Jag kan inte påstå att jag direkt blir tagen av den här pusseldeckaren.

Det är långsamt berättat, handlingen känns konstruerad och då hjälper det inte att en del av skådespelarna är riktigt duktiga.

Tuva Novotny ger till exempel Puck en aura av både nyfikenhet och smartness.

Gustaf Hammersten får också ut mycket ur sin rollfigur.

Ola Rapace spelar Christer Wijk – han känns däremot lite frånvarande.

Sammantaget hade det här passat mycket bättre för hemmabion – resten av serien, fem avsnitt, kommer också direkt på dvd.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Yoko

Vacker vänskap.

Betyg:

Skådespelare: Laurentio Pettersson, Jamie Bick, Friedrich Heine med flera.

Svenska röster: Zara Larsson, Karl Nygren, Alexander Astinder med flera.

Regi: Franziska Buch

En tysk barnfilm om en yeti från Himalayas snötäckta bergskedjor låter säkert lite annorlunda.

Men tonen är detsamma som i många andra produktioner av den här typen.

Nämligen att några barn tar hand om den främmande varelsen. Då spelar det inte så stor roll om den kommer från yttre rymden eller Tibet.

Den här gången är det en flicka, Pia, som blir kompis med den ovanligt småväxte snömannen.

Pia sörjer sin bortgångne far, har en besvärlig lillasyster och drar sig ifrån sina kompisar.

Men yetin, som kallas för Yoko, får henne att förstå att det är de levande som behöver hennes omtanke.

Samtidigt finns det förstås elaka vuxna som inte alls vill samma sak som barnen. Istället döda och stoppa upp alla djur som kommer i deras väg.

Det är bara tur att jägare är så gränslöst klumpiga.

Den här gången heter värstingen Van Sneider och jag kan garantera att barnen kommer att skratta gott åt alla hans klantigheter i sin jakt på Yoko.

Speciellt en scen i ett fryshus kommer det att jublas åt.

Det här är med andra ord ganska sympatiskt och bjuder på en 1,5 timmes underhållning för barnen.

Filmen är dessutom dubbad till svenska. Ibland är det lite irriterande när ljud och bild misstämmer så mycket. Men jag tror inte att de som filmen riktar sig till bryr sig om det.

Jamie Bick som spelar Pia är riktigt duktig i sin roll.

Fast charmigast är lillasyster Marcella som gestaltas av Lilly Reulein. Hon är uppnosig mot syrran till en början men visar sig sedan vara en riktigt modig tjej.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Du gör mig galen

En film att älska.

Betyg:

Skådespelare: Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Julia Stiles med flera.

Regi: David O. Russell.

Det är inte ofta det händer. Men ibland sitter jag bara och tänker på en film flera timmar efteråt.

Vad var det som gjorde mig så tagen? Vad var det som var så bra?

”Du gör mig galen” är precis en sådan produktion.

Du kommer direkt in i handlingen tack vare den manliga huvudrollsinnehavaren Pat, som spottar ut sin medicin på en psykiatrisk klinik.

Och det märks ganska snabbt att det är ett misstag. Han är så speedad när han får åka hem att jag känner att det här bara kan sluta olyckligt.

Anledningen till sjukhusvistelsen är att han försökt slå ihjäl sin frus älskare. Pat lever ändå i en drömvärld där de tu älskar varandra över allt annat. Trots besöksförbud, trots omgivningens försök till besinning.

Mitt i allt detta får Pat kontakt med en ung änka, Tiffany, som förlorat sitt jobb på grund av att hon i sin sorg förvandlat ordet omtanke till att ställa upp på allt – inte minst sexuella förbindelser.

Det är också just Tiffany som väcker mest känslor. Hon är i sin utlämnande personlighet precis motsatsen till Pats förnekelse av verkligheten.

Samtidigt som hon kämpar för sin egen överlevnad lyckas hon förmedla en empati som verkligen gör gott i en film som annars bara hade varit tragisk.

Jennifer Lawrence som spelar Tiffany kommer rakt ut ur filmduken och in i ditt hjärta – och till det behövs inte 3D. En fantastisk prestation och väl värd sin Oscar.

Runt omkring dessa två människor vävs också en bild av Pats familj som ger en bakgrund till att livet blivit som det blivit.

Det våldsamma temperamentet och det sociala handikappet är lika mycket en fråga om miljö som gener.

Jag måste erkänna att jag verkligen älskar den här filmen även men svenska översättningen av titeln gör mig galen.

”Silver Linings Playbook” hade varit mycket bättre.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Dom över död man

Konstnärligt av Troell.

Betyg:

Skådespelare: Jeppe Christensen, Pernilla August, Ulla Skoog med flera.

Regi: Jan Troell.

Jan Troell är en bildens mästare. En konstnär som med kamerans hjälp förmedlar stämningar där det inte behövs några ord för att förstå.

Det svartvita fotot innebär dessutom att det blir ändå vackrare på ett tidstypiskt sätt. För vi flyttas tillbaka till 1930-talet när Adolf Hitler tog över makten i Tyskland – en tid då ondskan fick fritt utlopp.

I centrum för berättelsen står Torgny Segerstedt. En man som – åtminstone för oss i tidningsvärlden – fortfarande står som ett föredöme. En redaktör som med pennans hjälp – han skrev nämligen för hand – kraftigt fördömde Hitler och nazismen i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

När Troell gör film om honom handlar det inte bara om den modige journalisten som dagligen utsattes för hot och påtryckningar från såväl nazistsympatisörer som politiska makthavare.

Mötet med vår dåvarande kung Gustav V är till exempel riktigt rolig i all sin enfald.

Det handlar nämligen lika mycket om människan Segerstedt. Eller som hans fru så talande säger: ”Jag önskar du var lite mer som du skriver.”

För Segerstedt var inte bara en lysande stilist. Han hade också problem. Han förlorade sin mor som barn. Han vägrade att tala om sin döde son. Han hade ett öppet förhållande med tidningsdirektörens fru och saknade väldigt mycket av det som kallas social kompetens.

Ändå märks det att Jan Troell gjort det för att förtala, utan på ett kärleksfullt sätt. Han gör inte Segerstedt till en martyr utan istället en förkämpe för det fria ordet – och vad det kan kosta dig personligen.

Skådespelarna är överlag duktiga. Jeppe Christensen ger uttryck för Segerstedts tankar.

Pernilla August är fantastisk som fru Forsman, Segerstedts älskarinna.

Ulla Skoog visar också att hon utan problem klarar allvarliga roller.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Hansel & Gretel: Witch Hunters 3D

Fasansfullt trist.

Betyg:

Skådespelare: Jeremy Renner, Gemma Arterton, Famke Janssen med flera.

Regi: Tommy Wirkola.

När den egna fantasin inte räcker till då tar filmmakarna till en gammal berättelse. För vem har inte hört talas om Hans och Greta och den hemska häxan i pepparkakshuset.

Det är bara det att det här inte längre är någon saga för barn utan istället en orgie i att döda människor, förlåt häxor, i en aldrig sinande takt.

Jag måste erkänna att jag har fasansfullt trist när Hansel och Gretel tar fram sina skjutvapen och ger sig ut i hemska skogen på jakt efter dem som rövar bort traktens ungdomar.

Att syskonparet är så duktiga i sitt ämbete beror förstås på att de redan som barn lärde sig att häxor bör förgöras – och det allra bästa är att bränna dem på bål.

Det hade kanske kunnat bli lite spännande om inte varit så att manuset är så vedervärdigt fattigt.

Hansel och Gretel är så fruktansvärt tuffa med massor av attityd. Ändå är det svårt att känna något för dem. De är så opersonliga, så helt utan känslor.

Så jag tror inte det här gynnar karriären för Jeremy Renner och Gemma Arterton.

Att dessutom Peter Stormare dyker upp i en roll som korkad sheriff är lite förvånande. Han brukar ju kunna spela elak. Nu är han bara menlös och visar inte den minsta lilla inspiration.

Jag har också alltid gillat Famke Janssen men inte ens hon får någon fart på spektaklet.

Nu har jag inte varit nådig i min kritik. Och ska jag hitta något gott att säga så är det att 3D-glasögonen gör bilden så mörk att det är svårt att alla gånger uppfatta vad som händer.

Det var alltså det positiva! Då förstår du.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Pitch Perfect

Svagt manus trots en del humoristiska underfundigheter.

Betyg:

Skådespelare: Anna Kendrick, Skylar Astin, Rebel Wilson med flera.

Regi: Jason Moore.

Om vi börjar med att konstatera att manuset till ”Pitch Perfect” innehåller alla klichéer från den här typen av filmer så överdriver jag inte.

En tjej, Beca, kommer till Barden University mot sin vilja. Hennes styvmor är en bitch, hennes pappa är en tönt och alla nya skolkompisar är pest.

Hon tvingas mot sin vilja gå med i en a capella-grupp, Barden Bellas, där frontfiguren är besatt av tanken att allt ska vara som det varit.

Du kan säkert räkna ut att när det blir dags för tävling, för på amerikanska college tävlas det i allt, då går det inte så bra till en början – och mer avslöjar jag inte.

En liten kärlekshistoria, till en början alldeles ostämd, måste förstås också finnas med.

Ändå är det här inte alltigenom uselt. Många av sångnumren är faktiskt av betydligt högre kvalitet än det vi sett i melodifestivalen.

Dessutom finns det några små humoristiska underfundigheter i den här filmen som höjer värdet. Jag gillar också hänvisningen till ”Breakfast Club” från 1985, en av de bästa ungdomsfilmer som gjort.

Anna Kendrick är dessutom riktigt duktig i huvudrollen som Beca. Inte minst när hon gör en audition för Barden Bellas. Jag kan tänka mig att den scenen kommer att trummas fram många gånger på olika forum.

Elizabeth Banks och John Michael Higgins höjer dessutom underhållningsvärdet genom att agera som två helt igenom vidriga domare.

Där står Idol-juryn i skamvrån när det gäller att lufta fördomar – på ett sätt som bara är skrattretande.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Små citroner gula

Det puttrar på – inte bara på spisen –och blir en välsmakande anrättning till sist.

Betyg:

Agnes drömmer om en karriär inom restaurangbranschen. Om att våga ta steget ut i det okända.

Samtidigt har hon en kille som inte går att lita på. En musiker som bara tänker på sig själv eller på yppiga blondiner.

Så vad ska hon välja. Karriären eller pojkvännen? För oss som ser filmen är valet självklart. Men för Agnes är det svårare. Det kanske är henne själv det är fel på?

Teresa Fabiks film baserad på Kajsa Ingemarsson roman har ibland lite problem med trovärdigheten.

Det känns lite för konstruerat. Lite för mycket av det där gulle-pluttiga som vi annars sett så ofta i gamla Hollywood-filmer med Meg Ryan.

Den tafatta förbindelsen med David, som är restaurangkritiker, blir också lite, just det, tafatt.

Mycket utspelas i köket. Det är ju dessutom så otroligt populärt med matlagningsprogram numera så jag hade bara väntat mig ett litet meddelande om att recepten går att hämta hem på nätet. Men det slipper vi.

Samtidigt är det så himla charmigt stundtals. Det puttrar på – inte bara på spisen – och det blir faktiskt en riktigt välsmakande anrättning till slut.

Rakel Wärmländer är till exempel alldeles utmärkt som Agnes. Det känns också skönt att hon tillåts växa i sin roll. Att hon hittar sin egen lycka i en många gånger kaotisk värld.

Sverrir Gudnason är en riktig svärmordröm, något han lever upp till.

Jag gillar också många av birollerna. Anki Lidén och Tomas von Brömssen är till exempel mycket älskvärda som Agnes mamma och pappa.

Josephine Bornebusch är den som lockar fram mest skratt i sin roll som Agnes lite galna väninna

Däremot känns Dan Ekborgs bistre restaurangchef som en parodi som vi klarat oss utan.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Lincoln

Intressant om presidenten som kämpade för slaveriets avskaffande.

Betyg:

Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Sally Field, Tommy Lee Jones med flera.

Regi: Steven Spielberg.

Abraham Lincoln är presidenten som avskaffade slaveriet i USA, det i mina ögon viktigaste beslutet i det landets historia.

När Steven Spielberg gör film om den legendariske mannen så handlar det om tiden just före omröstningen i representanthuset där Lincolns chanser att få stopp på slaveriet var väldigt små.

Inbördeskriget pågick – startat just av sydstaternas önskan att få behålla de svarta som en lägre stående ras.

För att kunna vinna den så viktiga kampen tvingades Lincoln ta till politiskt tjuv och rackarspel. Just den biten av filmen är givetvis historiskt mycket intressant. Inte minst belyst av de demokrater som till varje pris försökte förhindra ett tillägg i konstitutionen om att slaveri var olagligt.

Samtidigt ligger filmens fokus mer på Abraham Lincoln själv. En man som åldrades tio år på ett år. En man som bar på så oändligt stort ansvar.

Daniel Day-Lewis gör ett utsökt porträtt av en president som verkligen brinner för en politisk fråga. Till och med när han vankar omkring känns verkligen oket på hans axlar. Hur ska han få inskränkta människor att förstå att vi alla har samma rätt i ett demokratiskt samhälle?

Det finns också många andra starka karaktärer. Sally Field är till exempel alldeles utmärkt som presidentens fru, Mary Todd. En kvinna som sörjer en son och är livrädd för att kriget ska ta någon fler ifrån henne.

Jag har också respekt för Tommy Lee Jones som spelar Thaddeus Stevens. En politiker som tvingas kompromissa i sin strävan för ett fritt samhälle. Jones lyckas verkligen få fram de tvivel som Stevens utsätts för.

Däremot är filmen alldeles för lång. 2,5 timme ger träsmak även om amerikansk politik på 1860-talet fascinerar mig.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Röjar-Ralf

Filmgodis för alla åldrar.

Betyg:

Svenska röster: Magnus Roosmann, Carla Abrahamsen, Göran Gillinger med flera.

Regi: Rich Moore.

Röjar-Ralf är en figur i ett datorspel. Ständigt missuppfattad, utfryst av sina lekkamrater och boendes på en soptipp.

Allt beror på att hans jobb är att röja och riva. Hjälten i spelet heter fixar-Felix och han belönas ständigt med medalj för att han bygger upp det som Ralf förstört.

Men när spelhallen stänger då lever figurerna sitt eget liv och Ralf ser sin chans att bli accepterad i gemenskapen.

Det här är med andra ord ganska likt ”Toy Story”, du känner säkert till historien då leksakerna vaknar till liv när vi människor inte längre har koll på dem.

Och precis som då blir det en riktigt charmig historia när röjar-Ralf beger sig ut på äventyr.

Han hamnar bland annat i ett godis-spel där ”buggen” Vanilja von Sockertopp är lika mobbad som Ralf. Hon vill ju bara vara med och köra racerbil.

Skurken i den här berättelsen heter kung Candy och han är så där lagom elak som en sagofigur ska vara.

Jag har riktigt roligt åt hela filmen fastän jag inte är någon dataspelnörd. Dessutom blir det riktigt spännande på slutet.

Speciellt kul är det när Ralf träffar sina gelikar på ett möte för att typ bekänna sina synder. Figurer som den sura sugtabletten och zombien får mig att skratta gott.

Dessutom är det otroligt skickligt datoranimerat. Inte minst när berättelsen flyttas till godislandet där allt verkar så fluffigt och välsmakande vackert.

Så för barnen kommer det här att bli lika kul som för föräldrarna. Filmgodis för alla åldrar är ett lämpligt epitet.

Den svenska dubbningen är också helt okej. Speciellt gillar jag Carla Abrahamsen som ger röst åt Vanilja. Hon får fram karaktärens personlighet på ett förträffligt sätt.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Zero Dark Thirty

Politisk thriller som får oss att tänka.

Betyg:

Skådespelare: Jessica Chastain, Jason Clarke, Jennifer Ehle med flera.

Regi: Kathryn Bigelow.

Usama bin Laden är förmodligen den mest hatade personen i USA allt sedan Adolf Hitler.

Mannen som låg bakom terroristattacken mot World Trade Center den 11 september 2001 söktes sedan i över 10 år av amerikanska CIA.

När Kathryn Bigelow valt att göra film om den långa jakten hade det naturligtvis kunnat bli en lång hyllning, filmen är över två timmar, till den amerikanska förträffligheten. Att John Rambo med sin vapenarsenal helt enkelt gick in i Pakistan och eliminerade bin Laden

Men Katrhryn Bigelow har inte valt den vägen – vilket jag inte heller förväntat mig med tanke på hennes tidigare filmer.

Hennes förhållningssätt handlar om att skapa dramatik utifrån ett annat perspektiv.

Vad behövs för att lyckas med en sådan här komplicerad operation?

Vi kommer också direkt in i den väg som många förespråkar. Att använda samma metoder som sin motståndare. Att med tortyr tvinga fram bekännelser.

Jag mår illa över att se de scenerna men naturligtvis finns det människor som ser det på ett annat sätt. Att tortyr är legitimt för att stoppa terrorister. Bigelow ger inte svaren, hon ställer i stället frågorna. Det är du som tittare som får avgöra.

I huvudrollen ser vi CIA-agenten Maya som viger sitt liv åt att fånga bin Laden. Hon gestaltas på ett strålande sätt av Jessica Chastain. En kvinna som är skör och stark på samma gång.

Samtidigt känns hennes frustration genom filmduken när hon inte får medel att oskadliggöra sin svurne fiende. Eller sorgen när hon mister sina kolleger.

Fares Fares imponerar också i sin roll – som är större än förväntat.

Det här är med andra ord en spännande politisk thriller som får oss att tänka efter utan att vifta med stjärnbaneret.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Hitchcock

En film om skräckens mästare där Helen Mirren glänser mest.

Betyg:

Skådespelare: Anthony Hopkins, Helen Mirren, Scarlett Johansson med flera.

Regi: Sacha Gervasi.

Alfred Hitchcock är en av världens stora regissörer genom tiderna. Aldrig Oscarbelönad för en film, men det kanske säger mer om priset än om Hitchcock.

När regissören Sacha Gervasi berättar om legenden väljer han att skildra skräckens mästare utifrån en film, ”Psycho”.

Och det är filminspelningen han lagt vikten vid. Istället handlar det om relationen mellan Hitchcock och hans fru, Alma Reville.

Ett komplicerat förhållande där Hitchcock inte kan ha varit lätt att leva med.

Ett snille som levde sig så in i sina filmer att resten av livet handlade om typ hetsätning och att flukta på sina Hitchcock-blondiner.

Inte minst då Janet Leigh som spelade en av de stora rollerna i ”Psycho”.

Som filmhistoria är det här naturligtvis intressant. På 50-talet var regissörsjobbet ett hantverk i ordets rätta bemärkelse. Däremot var tiderna helt annorlunda när det gällde censur. Den amerikanska dubbelmoralen nådde sin höjdpunkt.

Därför var det inte själva mordet i den så omtalade duschscenen i ”Psycho” som skulle vara skadligt. Det var istället om någon del av den nakna kvinnokroppen skulle skymta förbi.

Men som helhet är det ändå förhållandet mellan makarna Hitchcock som står i centrum.

Sacha Gervasi har valt att göra porträttet av Alma Reville starkare är hon skildrats tidigare.

Och med Helen Mirren i den rollen känns det så rätt. Hon är faktiskt den som glänser mest bland skådespelarna.

Till och med Antony Hopkkins får finna sig i att komma i skymundan i deras gemensamma tagningar.

Hopkins gör annars Hitchcock rättvisa. Inte minst i de humoristiska scener där han presenterar sina filmer.

Scarlett Johansson ska inte heller glömmas. Hon får Janet Leigh att leva upp som en aktris med integritet.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Texas Chainsaw 3D

Norrans recensent blir inte ens rädd av den här så kallade skräckfilmen.

Betyg:

Skådespelare: Alexandra Daddario, Tania Raymonde, Trey Zongz med flera.
Regi: John Luessenhop.

Leatherface is back. Skräcken från ”Motorsågsmassakern” är tillbaka på svenska biografer. Och det nya är väl möjligen att han numera kan stycka i 3D.

De första minuterna är en resumé över vad som hände i första filmen när hela familjen Saywer slaktades av en mobb.

Faste en liten baby överlevde. Och nu får Heather, som hon heter, ärva ett stort hus av sin mormor i just Next, Texas.

Hon åker dit med sina kompisar och sedan är massakern igång.

Och alla klassiska ingredienser från genren finns med. Halvnakna flickor som inte kan hålla tyst fastän de jagas av en vettvilling med motorsågen i högsta hugg.

Poliser som inte går att lita på utan har dolda hemligheter.

Och inte minst ett bestialiskt styckande av människokroppar.

Så jag är som du förstår beredd att göra en rejäl sågning av den här uppföljaren.

Jag kan allvarligt talat inte se någon anledning att betala för att se den här b- eller snarare c-filmen.

Jag kan inte ens säga att jag blir rädd. Jag sitter mer och funderar på varför människor skildras så korkade.

Jag vet inte heller om meningen är att vi ska tycka att rättvisa skipas. Att det är öga för öga som gäller. Åtminstone i det så konservativa Texas.

Jag förstår att det finns behov av skräckfilmer och jag har själv suttit och blivit mörkrädd av inte minst Alfred Hitchcocks filmer.

Men där finns det en genomtänkt handling och en förmåga att få oss att känna med karaktärerna.

Jag kan inte påstå att det är fallet den här gången.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Flight

Denzel Washington spelar alkoholiserad flygkapten.

Betyg:

Skådespelare: Denzel Washington, Nadine Velazquez, Kelly Reilly med flera.
Regi: Robert Zemeckis.

Denzel Washington är en duktig skådespelare – inget snack om den saken.

Här spelar han en pilot, Whip Whitaker, som natten före en flygning festar runt med en av flygvärdinnorna.

Just innan han åker ut till flygplatsen sniffar han dessutom i sig kokain för att piggna till från fyllan.

Han sätter sig i planet, tar det genom ett oväder, somnar, och vaknar av att planet är på väg att störta.

Just själva flygkraschen är sedan väldigt snyggt filmat. Med andra ord inte lämpligt för flygrädda.

Sedan återstår två timmar av filmen …

Den återstående delen handlar om kampen för att få flygkaptenen frikänd fastän han är gravt alkoholiserad.

Jag känner att det bara blir så fel, Och varför har en person i en sådan ansvarsfull roll kunnat missköta sitt jobb på ett sådant sätt utan att åka fast? Finns en sådan kåranda inom pilotyrket att ingen vågar säga till?

Ändå kan jag inte tycka illa om filmen. Denzel Washington lyckas verkligen ge sin karaktär den oförstående attityd som så många alkoholberoende visar upp. Vadå dricker? Det blev ju bara någon öl i går fastän han hinkar i sig sprit som om det vore vatten.

Samtidigt kommer han i kontakt med en nedknarkad kvinna, Nicole, som kämpar för att bli kvitt sitt beroende efter en överdos.

Hon försöker mitt i sin misär stötta Whip men det är i princip omöjligt att hjälpa en som inte vill bli hjälpt.

Det är de två karaktärerna som berör i filmen.

Sedan har jag en egen reflexion: ibland känns det som att filmen är finansierad tack vare produktplacering av vissa spritsorter. Men där måste jag väl tänka fel?

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Ego

Snyftigt om Stureplansyngling.

Betyg:

Skådespelare: Martin Wallström, Mylaine Hedreul, Emil Johnsen med flera.

Regi: Lisa James Larsson

Sebastian är en riktigt odräglig typ som hänger på Stureplan.

Tänker bara på sitt utseende, behandlar alla tjejer som skit och är på jobbet bara för att han måste.

Samtidigt drömmer han om en karriär som sångare. Att få ett fett kontrakt så han kan leva ut sina drömmar utan hjälp av pappas pengar – som han naturligtvis alltid har som en buffert för att kunna festa loss.

Sedan drabbas Sebastian av det overkliga. Han springer in i vägskylt och förlorar synen. Ja, ja, jag vet att det låter som en parodi men det är faktiskt precis vad som händer.

Skadan förvandlar livet men inte Sebastian. Han blir om möjligt ändå mer omöjlig att ha att göra med.

Så kommer den personliga assistenten Mia in i hans liv. En tjej med skinn på näsan som försöker hjälpa Sebastian att komma igång igen med sitt liv.

Och ljuv musik uppstår – i dubbel bemärkelse.

Jag ska inte avslöja för mycket men Sebastian blir i alla fall frisk, övertalas att delta i en talangjakt i tv och gör succé. Och där handlar det förstås inte om att spela en roll utan att bara vara sig själv.

Det här är med andra ord ett melodram som säkert skulle kännas ändå värre om det inte var för de unga skådespelarna Martin Wallström och Mylaine Hedreul. De gör trots allt sitt bästa för att rädda den många gånger patetiska dialogen.

Speciellt Mylaine lyckas ge sin karaktär lite styrka och henne kan vi säkert få se mer av.

Peter Andersson och Sissela Kyle verkar däremot inte speciellt inspirerade som Sebastians föräldrar. Och jag förstår dem.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Django Unchained

Quentin Tarantinos hyllning till 70-talets spagettivästern.

Betyg:

Skådespelare: Christopher Waltz, Jamie Foxx, Samuel L Jackson, Leonardo Di Caprio med flera.

Regi: Quentin Tarantino

Quentin Tarantino vänder återigen blickarna bakåt när han gör film.

Nu har han hittat tillbaka till den genre som kallades spagetti-västern och som gav Sergio Leone ett aktat namn som regissör.

Fast den figur som Tarantino återanvänt heter Django och fanns med i en film av Sergio Corbucci.

Tarantino behandlar ämnet med respekt. nästan vördnad, och mycket går att känna igen ifrån 60-talsfilmerna.

Musiken, scenografin och naturligtvis revolverduellerna.

Men samtidigt är det här Tarantino och då finns det också en väsentlig skillnad jämfört med originalen.

Tarantino använder dialogen för att föra handlingen framåt. Den här gången framförallt genom doktor King Schultz, en tysk prisjägare som levererar lik mot betalning.

Och att ordet nigger används i var och varannan scen gör att jag förstår varför det ordet är så hatat i vår tid.

Schultz slår följe med Django, en slav i den för USA så skamliga tiden då människor behandlades sämre än djur.

Django får sin frihet i utbyte mot att hjälpa Schultz. Samtidigt ett löfte om att befria sin fru ur slaveriet.

Det är väldigt snyggt gjort, det är en njutning att höra Schultz framföra sina teorier och det är dessutom riktigt spännande.

Du som kan din Tarantino vet också att han har en abnorm böjelse för att låta blodet spruta. Det här är inget undantag och det finns faktiskt speciellt en scen då jag måste blunda i både avsky och förtvivlan.

Skådespelarna fungerar däremot perfekt i sina roller. Christopher Waltz är helt suverän som Schultz. Jamie Fox kan förmedla sitt hat som alla slavägares Nemesis. Samuel L Jackson passar perfekt som den Onkel Tom han spelar.

Fast bäst är ändå Leonardo Di Caprio som verkligen ger sin personlighet en obehagskänsla. En rasist framsprungen ur ett omänskligt samhälle.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Les Miserables

Samhällets olycksbarn som musikal.

Betyg:

Skådespelare: Hugh Jackman, Russell Crowe, Anne Hathaway med flera.

Regi: Tom Hooper

”Les Miserables”är en sorglig historia om samhällets olycksbarn.

I centrum för berättelsen står straffången Jean Valjean. En man som stulit en limpa och dömts till straffarbete.

Full av hat återvänder han efter många år till ett liv i frihet.

Samtidigt får han en andra chans i livet av en människa fylld av den kristna tron som får Jean Valjean att tänka i termer som förlåtelse.

Därför tar Valjean hand om en liten flicka som förlorat sin mor och ger henne all den omsorg ett föräldralöst barn behöver.

Det här är en stark historia där inte bara Jean Valjean och hans eviga förföljare, den nitiske polismannen, Javert, är dem som berör.

Det finns många individer som verkligen når rakt in i mitt hjärta.

Ta bara Eponine, en kvinna fylld av kärlek till en man hon aldrig kan få. Eller den tappre barnsoldaten Gavroche som offrar sitt liv på barrikaderna för ett mer jämlikt samhälle.

Själv har jag ibland lite svårt för filmer där i princip all dialog sjungs fram.

Men det fungerar över förväntan och de tvivel jag hade över valet av skådespelare kommer också på skam.

Hugh Jackman är till exempel alldeles utmärkt som Jean Valjean.

Russel Crowe passar också som sadistisk polis.

Anne Hathaway lyckas också ge ett helgonlikt skimmer åt Fantine, denna olyckliga kvinna som gör allt för sitt barn.

Dessutom gör både Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter alldeles strålande insatser som det sliskiga och besynnerliga paret Thenardier.

Så står du ut med att gråta i takt med vacker sång så är det här ett alldeles utmärkt val.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Gangster Squad

Sean Penn är ondskan personifierad.

Betyg:

Skådespelare: Sean Penn, Josh Brolin, Ryan Gosling med flera.

Regi: Ruben Fleischer.

Los Angeles var en oroshärd strax efter andra världskriget. Mickey Cohen, en inflyttad gangster från New York, startade ett skräckvälde.

Han inte bara begår bestialiska brott. Han har också satt i system att muta poliser.

Därför bildas en fristående organisation inom polisen, Gangster Squad, som ska använda laglösa metoder för att stoppa gangsterväldet.

Gruppen leds av John O´Mara, en före detta militär som ser kampen mot brottsligheten som just ett krig.

Det är naturligtvis svårt att helt sympatisera med polisen metoder.

När skottlossningen ekar i gränderna handlar det lika mycket om att oskyldiga träffas som att brottslingar stoppas.

Ändå är det riktigt spännande och på den tiden kanske det inte gick att fälla en gangsterboss på annat sätt än att avlossa skarpladda vapen.

För det är mycket pang-pang och ibland känns det som att förflyttas tillbaka till vilda västern – vilket kanske också är meningen.

Att den här filmen fungerar beror mycket på att Sean Penn är helt fantastisk i rollen som Mickey Cohen. Jag har aldrig upplevt ondskan personifierad på ett liknande sätt.

Han är en levande mardröm och ger psykopaten inte bara ett ansikte utan även en förtappad själ.

Josh Brolin är betydligt mer återhållsam som Cohens främste motståndare. Ett stenansikte med plikten i blodet. Han ifrågasätter aldrig en order utan går på instinkter han tillägnat sig i armén.

Ryan Gosling spelar en av poliserna och han gör sin roll på ett utmärkt sätt. En desillusionerad ung man som gett upp hoppet om att kunna påverka världen till det bättre.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Frankenweenie

Gjort med stor kärlek av Tim Burton.

Betyg:

Engelska röster: Martin Short, Winona Ryder, Martin Landau med flera.

Regi: Tim Burton

Tim Burton är en unik filmskapare. Nu har han gjort en till animerad film och den är inte likt något annat i den genren.

Däremot finns det tydlige referenser till klassiska skräckfilmer, speciellt då ”Frankenstein”.

Men även modernare filmer som bland andra ”Godzilla” och ”Gremlins” går att hitta hänvisningar till.

Det är gjort med stor kärlek och Tim Burton har hittat en nivå som känns rätt.

Det handlar om en liten kille, Bob, som inte vill leka med de andra pojkarna utan syssla med sina experiment och leka med sin älskade hund.

Naturligtvis har han pappa som istället vill att Bob ska göra något manligt som att spela baseboll.

Och en förstående mamma som tycker att Bob ska få göra det han själv tycker är kul.

Hur som helst, Bobs hund Sparky, blir överkörd. Och uppmuntrad av sin lärare, så beslutar sig Bob för att få Sparky tillbaka till de levandes skara.

Många av karaktärerna är riktigt ruskiga, till och med jag rycker till i skolbänken, förlåt biofåtöljen, när läraren Mr. Rzykruski tar i för att få eleverna att lyssna.

Det är dessutom så himla snyggt med det svartvita fotot, det förstärker karaktärerna ytterligare.

Det här är med andra ord en saga som passar oss vuxna alldeles utmärkt.

Men frågan är om det är lika lämpligt för barn. Gränsen är satt till 11 år, filmen är inte dubbat till svenska, och det är säkert en god tanke.

Jag hade också läst in en sensmoral att människan inte ska försöka styra över liv och död. Men tyvärr känns det som att Tim Burton tingats till en kompromiss och gjort slutet mer som en Hollywood-kliché. Där försvann en stjärna på betyget.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Wallander - den orolige mannen

Norrans recensent tycker att Wallander är en bättre morfar än polis.

Betyg:

Skådespelare: Krister Henriksson, Charlotta Jonsson, Sten Ljunggren.

Regi: Agneta Fagerström-Olsson.

Jag ska först och främst meddela att jag läst Henning Mankells bok och därför kanske en del av den tänkta spänningen går förlorad för mig.

För jag måste erkänna att länga stunder är det här riktigt trist. Kurt Wallander (Krister Henriksson) funderar och funderar men vi får aldrig några riktiga svar vad som försiggår i hans hjärna.

Eller det kanske det som är meningen att illustrera, att det är tomt?

Historien som sådan är annars delikat. Det startar med i Hårsfjärden på 80-talet då det svenska försvaret lokaliserade främmande u-båtar i svenskt vatten.

Linda Wallander, Kurts dotter, har en svärfar som heter Håkan von Enke och som var direkt inblandad i u-båtsjakten.

När en dykare hittas död 30 år senare dras von Enke med i historien och efter en tid försvinner han.

Wallander – som är avstängd från sitt jobb – tar på sig att privatspana och sedan lotsas vi mot den oväntade lösningen.

Det här är som sagt stillsamt och nästan helt utan action.

Samtidigt gör det att en del av spänningen försvinner.

Det är faktiskt mer givande att se Kurt Wallander i rollen som omtänksam morfar än som utredare av brott. Och det kan väl inte riktigt vara meningen?

Bättre är då några av birollsinnehavarna.

Marika Lindström illustrerar till exempel den vanmakt som Louise von Enke känner. En kvinna isolerad i sitt dockhem.

Lika bra är Ingvar Hirdwall som fiskaren som försöker lösa gåtan med sin sons död.

Men som helhet känns det här ändå som långtifrån lyckat.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Jack Reacher

Betyg:

Skådespelare: Tom Cruise, Rosamund Pike, Robert Duvall med flera.

Regi: Christopher McQuarrie

Så har då äntligen Lee Childs romanhjälte Jack Reacher blivit film.

Det känns lite märkligt att den från boken storvuxne och minst sagt kraftige Reacher helt plötsligt förvandlats till en så liten kille som Tom Cruise.

Det känns konstigt och då hjälper det inte fullt ut att Cruise är en duktig skådespelare som klarar av att spela hämnare i Dirty Harrys fotspår.

Den här gången startar det med en riktigt obehaglig händelse. Fem personer skjuts till synes helt utan orsak av en vettlös galning i det så vapenvänliga USA.

Den misstänkte grips snabbt och alla bevis pekar på att den militärt skolade krypskytten är den skyldige.

Men så kommer den före detta militärpolisen Jack Reacher in i bilden och helt plötsligt är inte allt vad det verkar. Finns det ett dolt motiv bakom?

Reacher, som har dragit sig undan ett normalt liv, börjar utreda. Han tvekar aldrig när rättvisan står på spel.

Reacher jobbar tillsammans med den utpekades försvarsadvokat, Helen Rodin, och intrigerna blir allt fler i en berättelse som handlar om samhällets korrumperade baksida.

För även om Jack Reacher inte litar på lagen så vill han att rättvisa ska skipas. Med andra ord en klassisk amerikansk hjälte framsprungen ur västernmyten.

Trots allt är det spännande rakt igenom, drygt två timmar går lika fort som den så nödvändiga biljakten.

Jag är som sagt lite tvehågsen till Tom Cruise i huvudrollen. Jag har respekt för honom som skådespelare men känner ändå att det här inte är rätt.

Skurkarna är också lite fyrkantigt tecknade. Men det kännetecknar i och för sig även Lee Childs böcker.

Däremot är Robert Duvall som vanligt en tillgång. Den gamle kan fortfarande ge sina roller en härlig skärpa.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Mammas pojkar

Värmländsk skröna med vassa repliker.

Betyg:

Skådespelare: Lotta Tejle, Björn Starrin, Johan Östling, Mia Skäringer med flera.

Regi: Ulf Malmros

Ulf Malmros filmer är alltid speciella. De skildrar udda figurer i den värmländska idyllen.

Frågan är däremot om han någonsin hittat två så annorlunda personer som i ”Mammas pojkar”.

För huvudrollsinnehavarna är nämligen två övervintrade hårdrockare i 35-årsåldern som fortfarande går omkring i läder och nitar.

Bröderna har dessutom otroligt mycket attityd – utåt. Inåt är de däremot fortfarande just mammas pojkar trots att de bytt namn till Thor och Oden.

Runt dessa två skapas så ett galleri av människor som på olika sätt är indragna i tvillingarnas liv.

Vi har mamma prästen som är den som bär skulden till att Thor och Oden är som de är.

En curlingmamma som aldrig släppt greppet.

Vi har dessutom ordentliga skolfröken som bestämmer sig för att inte vara så snäll längre. Och både Thor och Oden ser i henne en fruktbarhetsgudinna– och hon skapar förstås spänningar i brödraskapet.

Manuset må förvisso vara lite tunt. Men dialogen är stundtals briljant och sönernas rädsla för det okända blir så otroligt tydlig i deras repliker.

Både Björn Starrin och Johan Östling är duktiga i sina roller. De förmedlar verkligen den hjälplöshet som drabbar de män som lider av Peter Pan-syndromet och aldrig tillåts växa upp.

Jag tycker ändå att Mia Skäringer är ändå roligare i rollen som lärarinna och line dance-instruktör.

Hon är en riktig komedienne och har i mina öron de allra bästa replikerna.

Jag gillar också Lotta Telje som lyckas förmedla en känsla av otillräcklighet både i sin yrkesroll som präst och i sin roll som mamma.

För att inte tala om Tuva Novotny som dyker upp som en helt osannolik norsk death metal-brud.

Kjell Bergqvist får faktiskt finna sig i att hamna i skymundan den här gången. Och det tillhör inte vanligheterna.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Sune i Grekland – all inclusive

Betyg:

Skådespelare: Morgan Alling, Anja Lundqvist, William Ringström med flera.

Regi: Hannes Holm.

Så är de då tillbaka. Den svenska dysfunktionella familjen Andersson med tjejtjusaren Sune i centrum.

Det är några år sedan vi senast fick ta del av hans bravader på bio. Nu är han tillbaka. Och istället för att åka på husvagnssemester till Myggträsk så väljer de att åka till ett lyxhotell på Rhodos.

All inclusive – allt ingår. Och då kan ni tänka er hur den snåla pappa Rudolf börjar räkna för att inte gå back.

Det är stundtals rätt oförargligt kul. Samtidigt känns det som att manuset är lika tunt som en grekisk tzatsiki som spätts ut med vatten.

Visst är det roligt första gången som pappa Rudolf äter upp allt som är gratis. Men när vi är inne på sjunde rätten känns det inte lika kul. Som att upprepa middan dag efter dag utan variation.

Just pappa Rudolf är också en anledning till att jag har lite svårt för den här uppföljaren.

Peter Haber gjorde den rollen med perfektion i de tidigare filmerna. Där fanns en stupiditet som gick att älska trots alla misstag.

Morgan Alling har inte alls samma repertoar i sin skådespelarkonst. Istället blir det bara töntigt. Och det är inte det vi egentligen skrattar åt i den ursprungliga versionen.

Jag har också lite svårt för att flabba åt den stackars Idol-Lisa (Madeleine Barwén Trollvik) som är en sådan där roll som bara går ut på att trilla och göra sig illa. Du som sett Svante Grundberg ramla ur kanoten i ”Göta Kanal” förstår precis vad jag menar.

Däremot har jag bara beröm att ge till barnskådespelarna. Speciellt Julius Jimenez Hugoson som gör Håkan-Bråkan rättvisa.

Till sist lite kuriosa: Helt plötsligt dyker Skellefteå AIK:s målvaktstränare Krister Holm upp i en sekvens med familjen. Det är däremot riktig humor.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Berättelsen om Pi

En visuell upplevelse som är gudomligt vacker.

Betyg:

Skådespelare: Suraj Sharma, Irrfan Khan, Rafe Spall med flera.
Regi: Ang Lee.

Jag måste erkänna att jag aldrig sett en vackrare film rent visuellt. Det är helt enkelt gudomligt vackert för att anknyta till den religiösa prägel som präglar hela historien.

Det handlar om en indisk pojke, Pi, som växer upp på ett zoo i den franska delen av Indien.

Han är dessutom en nyfiken pojke som söker sin väg i livet, inte minst ur andlig synpunkt.

När han sedan som vuxen berättar sin fantastiska historia beskriver han sig själv som en hinduistisk katolik. Att han till motsats mot fanatiska människor försöker hitta det bästa hos alla. Att ta med sig kärleken till allt levande liv i sin tro.

Hur som helst, Pis föräldrar bestämmer sig för att emigrera till Kanada. Men på båtresan över Stilla Havet kommer en storm som sänker det fraktfartyg där både människor och djur är resenärer.

Pi hamnar i en livbåt med några djur, Pis ark, och en av dem är en bengalisk tiger med det ovanliga namnet Richard Parker.

Naturligtvis en omöjlig situation för en mager liten pojke. När tigern blir riktigt hungrig finns förstås bara en sista måltid.

Jag ska absolut inte avslöja hur det går, även om många säkert har läst boken, men resan över haven handlar inte bara om överlevnad.

Den bjuder också på en resa i dina sinnen. Vad är sant och vad är lögn i Pis berättelse?

Eller är det kanske bara en fabel där du själv får välja vad den står för.

Pi som tonåring spelas av Surai Sharma och han gör mycket bra ifrån sig. Hans kamp för överlevnad känns i varje del av din kropp.

Men det jag förundras över mest är hur Ang Lee skapat en så vacker värld i något som i grunden är så sorgligt.

Samtidigt följer sensmoralen med mig ut från biografen: ge aldrig upp hoppet.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Bedragaren

Utdraget och långsamt med Richard Gere.

Betyg:

Skådespelare: Richard Gere, Susan Sarandon, Brit Marling, Tim Roth med flera.

Regi: Nicholas Jarecki

Skrupelfria affärsmän som uppträder som psykopater i jakten på pengar är inte någon nyhet på film.

Den här gången handlar det om Robert Miller som hamnat i ekonomiskt trångmål efter att spekulerat ofattbart stora pengar.

Han lever fortfarande ett liv i lyx och har en god ställning som företagsledare, filantrop och familjefar.

Fast bakom den polerade ytan finns en kallhamrad människa som bokstavligen är beredd att gå över lik för att säkra sin ställning i New Yorks finanskretsar.

Då betyder inte familjen någonting. Inte heller den älskarinna han försörjer i hemlighet.

Det låter kanske spännande men jag känner ändå att det blir fel.

Så till exempel har Richard Gere en alldeles för snäll framtoning för att nå upp till den klass som Michael Douglas visar i rollen som kapitalisternas kapitalist, Gordon Gekko i ”Wall Street”.

Det känns också som att filmen till viss del försöker ta Robert Miller i försvar. Att han inte är så kallhamrad bakom ytan. Utan att där finns en god människa bakom despoten.

Jag anser också att karaktärerna runt omkring Robert Miller blir för flata. Susan Sarandon, denna så duktiga aktris, får knappt något utrymme i rollen som fru Miller.

Den jag i ställer känner mest för är Tim Roth som spelar en i vanliga fall samvetsgrann polis som inte längre är så samvetsgrann när han får en stor fisk på kroken.

Kan han ta till samma lömska metoder som de besuttna för att få rätt när bevisen inte räcker?

Som helhet känns det här ändå alldeles för utdraget och långsamt och jag hade hoppats på betydligt mer.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Hobbit: En oväntad resa

Inte lika episk som Sagan om ringen-trilogin – ändå riktigt bra.

Betyg:

Skådespelare: Martin Freeman, Ian McKellen, Cate Blanchett med flera.
Regi: Peter Jackson.

Jag ska villigt erkänna att jag är en stor beundrare av Peter Jacksons trilogi om ”Ringen”.

Därför var risken förstås stor att jag skulle blev besviken när han nu återigen ger sig på Tolkiens verk.

Och det är självklart att det här inte – än så länge – är en lika episk berättelse som ”Sagan om ringen”.

Det finns helt enkelt inte lika många karaktärer att bygga manuset kring.

Ändå är det här en riktigt bra film. Det är lätt att återigen dras in i den värld som befolkas av dvärgar, orcher och trollkarlar.

Det börjar med att Gandalf kommer på besök till hobbiten Bilbo Bagger, en karaktär som vi känner igen som den som frivilligt överlämnar ringen till Frodo.

Fast det är först 60 år senare, nu får vi stället följa Bilbo på ett äventyr som han inte alls tänkt sig från början.

Bilbo vill nämligen helst sitta i en skön fåtölj, läsa en god bok och drag några bloss på sin pipa.

Men han bestämmer sig för att följa med 13 dvärgar på deras resa mot det för dem heliga landet som de förlorat till en eldsprutande drake.

Det är otroligt snyggt gjort och återigen förälskar jag mig i det underbara landskap som Nya Zeeland bjuder på.

Tolkiens fantasier är kort sagt återskapade och det är en fascinerande värld vi får gästa.

Det är en hel del strider, orcherna är på krigsstigen och mot dem står i första hand dvärgarnas ledare, den mytomspunne Thorin Oakenshild.

Just Thorin är också den enda av dvärgarna som får personlighet och det känns som en brist.

Och självklart saknas kvinnor även om Galadriel, denna så kloka och bedårande drottning finns med.

Men jag är ändå nöjd över att återigen förflyttas till Midgård och väntar med spänning på nästa del om precis ett år.

I ”Smaugs ödemark” får vi ju dessutom lära känna Mikael Persbrandt karaktär Beorn.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Bekas

Berättelse som berör.

Betyg:

Skådespelare: Zamand Taha, Sawar Fazil med flera.

Regi: Karzan Kader.

Regissören Karzan Kader kom till Sverige från Kurdistan, Irak, i slutet av 80-talet.

Det här är hans debut som långfilmsregissör och Karzan Kader bjuder på en fascinerande historia om två föräldralösa pojkar som växer upp i skuggan av Saddam Husseins terror.

De båda bröderna Zana och Dana försörjer sig som skoputsare och har naturligtvis ett tufft liv.

De lever också under hotet av det som gett filmen dess titel, att bli bekas. Nämligen att stå helt ensam i livet. Nu har i alla fall bröderna varandra.

Jag lär mig verkligen att tycka om de hår båda killarna. Lillebror Zana är visserligen i den åldern där 1000 frågor är det som gäller. Han vill veta allt och godtar också det mesta som storebror Dana svarar.

I samband med en biovisning av ”Superman” väcks också pojkarnas dröm om att få flytta till Amerika och bli vän med den vi i Sverige förut kallade Stålmannen.

En hjälte som straffar alla dem som varit stygga och först på den listan hamnar förstås diktatorn Hussein.

Fast färden från Kurdistan är fylld av dramatiska händelser.

Det är på många vis en sorglig film som berör djupt. Gatubarn är ett oerhört sorgligt kapitel för oss människor. Men samtidigt beundrar jag Karzan Kaders sätt att lätta upp den i grunden så tragiska berättelsen. Det är omöjligt att inte skratta åt pojkarnas svada och obändiga tro på att livet går att förändra.

Jag känner också att regissören lyckas få mig förflyttad till Kurdistan. En vacker nation som fått lida så mycket under olika förtryckare.

Zamand Taha som spelar lillebror Zana är så uppfriskande i sin spontanitet och förmåga att agera framför kameran.

Det här känns som en film som öppnar gränserna, både i verkligheten och tanken, och som därför kan motverka alienationen i vårt svenska samhälle.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

De fem legenderna

Snyggt gjord men inte mycket till handling.

Betyg:

Svenska röster: Jesper Adefelt, Allan Svensson, Moa Silén med flera.

Regi: Peter Ramsey.

Jag måste börja med att berömma ”De fem legenderna” för att det är en fantastiskt snyggt animerad film. Det visuella intrycket är många gånger fascinerande med sina färger och fartfylla sekvenser.

Däremot är själva historien inte mycket att hurra för. Och då tänker jag inte på att den här julfilmen utspelar sig under påsk. Utan att hela berättelsen känns så otroligt enkelriktad.

Det handlar om barnens rätt att tro på sina fantasifigurer. Jultomten är till exempel med. Men det handlar inte om den tomte som jag förknippar med julen. Nämligen en farbror med ett bullrande skratt och ett gott sinnelag.

Nej, här är han utrustad med två svärd och är beredd att slåss för att stoppa filmen skurk, Mörkermannen. Kanske det också är ett tidens tecken för vad barnen vill ha? Kamp istället för skratt?

Huvudpersonen är annars Jack Frost, en busig kille som mest ställer till ofog. Men även han kallas ut som väktare för att skydda barnen.

Jack Frost är en figur som inte är speciellt känd för de svenska barnen.

Samma sak gäller egentligen hans medhjälpare. Påskharen har till exempel aldrig känts så där aktuell här uppe i Norden.

Hur som helst, de fem väktarna ska beskydda barnen från mardrömmar och få dem att tro på fantasin igen.

Det är självklart en vacker tanke men jag känner ändå att det här blir för överdrivet.

Men jag är ju å andra sidan inget barn längre, bara barnslig …

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Argo

Engagerar och inspirerar.

Betyg:

Skådespelare: Ben Affleck, Alan Arkin, John Goodman med flera.

Regi: Ben Affleck.

1979 stormades den amerikanska ambassaden i Teheran. Personalen togs som gisslan av den iranska regimen och en över ett år lång fängelsevistelse tog sin början för dem.

Samma dag som dramat tog sin början lyckades sex av de anställda på ambassaden fly till den kanadensiska motsvarigheten.

Det här är berättelsen om deras kamp för att undkomma den iranska hämnden.

Jag var lite tveksam till den här historien. Hade farhågor om att det skulle bli en hyllning till den amerikanska världspolisen med stjärnbaneret i var och varannan scen.

Men regissören Ben Affleck, som också spelar huvudrollen, har i stället gjort en film som verkligen imponerar.

Den är sanslöst spännande, jag ska inte avslöja hur det går, och det utan att det knappt avlossas ett skott.

Själva berättelsen är helt overklig fastän den baserar sig på verkliga händelser. Planen för att frita gisslan handlar nämligen om att förvandla ambassadpersonalen till ett filmteam som ska göra en science fiction. ”Argo” är en typ av ”Star Wars”, men med ett uselt manus.

En idé som borde tilltala en Hollywoodproducent men knappast en amerikansk president.

Alan Arkin är dessutom makalöst rolig som den ”äkta” producenten.

Scenerna med John Goodman med det återkommande citatet ”Argo fuck yourself”, höjer underhållningsvärdet åtskilligt.

Ben Affleck har som regissör hittat tillbaka till det tidstypiska 1970-talet. Och hans skägg är om möjligt ändå mer 1970-tal. Jag måste erkänna att jag inte alltid haft så höga tankar om Affleck. Här visar han hur det går till att göra film som både engagerar och inspirerar.

Och att det inte behövs vapenmakt för att lösa problem.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Blondie

Pretentiöst om systerskap.

Betyg:

Skådespelare: Marie Göranzon, Helena af Sandeberg, Carolina Gynning med flera.

Regi: Jesper Ganslandt

Den här filmen har blivit mest omskriven därför att Carolina Gynning gör sin debut som skådespelerska.

Och det är inget fel på Gynning. Hon ger sin karaktär Elin en sorts solkig känsla. En åldrande modell som aldrig hittat rätt i livet.

Hon är den äldsta av tre systrar som återförenas på mammas gods för att fira hennes 70-årsdag.

De två andra syskonen är Helena af Sandberg (Katarina) och Alexandra Dahlström (Lova).

De har också stora problem. Katarina lever till exempel i ett kärlekslöst äktenskap med en suput till karl och funderar på skilsmässa.

Modern, som spelas av Marie Göranzon, har inte speciellt bra kontakt med sina döttrar.

Även systrarna inbördes råder en märklig spänning. Mycket som är outsagt dem emellan.

I vanliga fall tycker jag att sådana här familjedramer kan få dig själv att tänka efter.

Tyvärr hittar jag aldrig den känslan i Jesper Ganslandts film. Det är väldigt många närbilder på kvinnorna. Det är väldigt mycket funderande. Och det är väldigt pretentiöst.

Så jag anser att det blir mer en vacker film som saknar den där känslan av att vara närvarande. Som tittare känner jag mig utanför och jag tror inte bara det beror på att det är systerskap som skildras.

Jag tycker inte att rollfigurerna får en chans att dela med sig av sitt innersta. Dialogen är lite för trubbig, och det gör att helhetsintrycket blir svagt.

Jag tar ändå med mig några ögonblick som känns äkta. När till exempel Katarina visar sin ilska eller Elin sin frustration. Då lever filmen upp på ett helt annat sätt.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Bröllop i Italien

Norrans recensent är förtjust i l kvinnorna – som är de som berör mest.

Betyg:

Skådespelare: Trine Dyrholm, Pierce Brosnan, Molly Egelind, Paprika Steen med flera.
Regi: Susanne Bier.

För det första måste jag få säga att det är dejligt att en dansk film visas kommersiellt i Skellefteå.
Susanne Bier är dessutom en väldigt skicklig regissör som kan lyfta fram livsöden på ett väldigt personligt sätt.
Den här gången handlar det om en kvinna, Ida, som just genomgått en behandling av en svårartad cancer.
Den fyndiga danska titeln ”Den skalliga frisören” säger egentligen mer vad det handlar om. Men det namnet kanske anses för allvarligt för oss svenskar?

Hur som helst, Idas man är otrogen, hennes son ska ut i krig och dottern ska gifta sig. Det är med andra ord inte lätt för henne att vara den lyckliga kvinna som hon så gärna vill ge sken av att hon är.
Färden går hur som helst till Italien och där förvandlas giftermålet till en härva av händelser som för tankarna till Lars Noréns tragiska pjäser.
Men till skillnad från Norén kan Susanne Bier lätta upp stämningen med en underfundig humor som gör det hela mycket mer uthärdligt.

Trine Dyrholm är helt fantastisk i rollen som Ida. Hon får mig verkligen att känna den oro som drabbar en cancersjuk som anses färdigbehandlad men ändå vet att möjligheten för återfall är stor.
Samtidigt som Ida i många avseenden är väldigt osäker finns där ändå en livsgnista som med rätt bränsle kan förvandlas till en flammande eld.
Överhuvudtaget är det kvinnorna som är de som berör mest.
Molly Egelind som spelar den blivande bruden Astrid är också en duktig aktris som med små medel får mig att förstå hennes tvivel.
Dessutom är Paprika Steen helt magnifik som bitchen Benedikte. När hon äntligen får en utskällning i filmen hade jag laddat ordentligt för att berätta sanningen för henne.
Pierce Brosnan är filmens stjärna men han blir mer en symbol för att få kvinnorna att våga ta steget ut i det okända.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel