Svaret är inte mer nationalism

Högerextremismen och nationalismen växer i Europa. De demokratiska borgerliga partierna måste hålla rent högerut – på samma sätt som Socialdemokraterna genom historien har hållit kommunisterna på armlängds avstånd.

För min del sker det vardagliga politiska hantverket i Europaparlamentet i de utskott jag sitter i. Både EU:s regionala tillväxtpolitik och EU:s fiskepolitik står inför stora förändringar som kräver uppmärksamhet och engagemang. Men det finns också många andra frågor som jag engagerar mig i och som har stor betydelse för skogslänen i Sverige.

Men positionen som Europaparlamentariker sedan januari 2012 ger mig också möjlighet att följa all Europapolitik på nära håll. En del iakttagelser gör mig djupt oroad – inte minst den nationalism som sprider sig i Europa. Den utvecklingen kan inte mötas med passivitet. Ett exempel är när Ungerns regering, med premiärminister Viktor Orbán i spetsen, tagit beslut som strider mot viktiga demokratiska principer. Dessutom samarbetar han med extremhögern i Ungern och försöker vinna opinionen genom grov nationalistisk retorik.

Europaparlamentet debatterade och antog en resolution som kritiserade den Ungerska regeringen – men den konservativa EPP-gruppen (där Moderaterna och Kristdemokraterna är med) vågade inte fullfölja kritiken. Orbán är deras partivän och vice ordförande i den politiska högerns Europaparti och därför tiger man still. Det är en ögonblicksbild som etsar sig fast och som symboliserar en farlig politisk utveckling.

Allt fler regeringar använder en nationalistisk retorik med syfte att vinna röster i den egna nationen. Då behöver man någon annan att skylla på när det går åt pipan. Det är EU:s, tyskarna eller invandrarnas fel eller också romernas eller grekernas – på 1930-talet var det judarnas. Ansvaret för det som går dåligt är dock aldrig den egna politiken.

Den stora faran är att de högerextrema och nationalistiska partierna på detta sätt ges legitimitet. Om en demokratiskt vald premiärminister kan säga att ”det är invandrarnas fel” då kan extrema partier ta ut svängarna ännu mer och locka allt fler sympatisörer. Steget är dessutom inte långt från invandrarfientlighet till nationalism, extremism och i förlängningen fascism. De demokratiska högerpartierna klarar inte av att hålla rent högerut – något som är helt nödvändigt.

Men tendensen att alltid skylla på någon annan är bredare än bara högerregeringarna. Jag noterar att vanligtvis förnuftiga och kloka liberaler och Socialdemokrater i medlemsländernas regeringar ibland använder en liknande nationalistisk retorik. Syftet är naturligtvis att i krisens spår försöka gå en inhemsk opinion till mötes – röstmaximering helt enkelt. Men den enda säkra effekten blir att de högerextrema och nationalistiska partierna ges legitimitet och blir starkare. Det visar erfarenheterna från bland annat Danmark.

Kapitalismens kris leder också till en social kris på många håll i Europa med ökad arbetslöshet och fattigdom, ökade sociala motsättningar och ökade klyftor. Men svaret kan aldrig vara mer nationalism.

Globaliseringen innebär att finansmarknaden agerar över hela världen – då måste också politiken göra det. Vi behöver gemensamma regler – inte minst för att begränsa finansmarknadens möjligheter att spekulera. Dessutom behövs en gemensam klimatpolitik – för miljön känner inga nationsgränser. När de politiska ledarna i ett sådant läge inte orkar hålla en linje där de demokratiska värdena, solidariteten mellan folken och värn av vår gemensamma miljö är det viktigaste – då växer nationalistiska partier i styrka och det blir också en kris för demokratin.

Fler folkvalda måste reagera och motståndet mot nationalismen bli tydligt och brett. Då måste alla demokratiska krafter, inte minst folkrörelserna, organiseras i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Våra svenska demokratiska partier måste känna folkets krav att ta fighten för demokratiska värden, öppenhet, mänskliga rättigheter och internationell solidaritet.

Jens Nilsson (S)

ledamot i Europaparlamentet