Visst är det märkligt …

Det finns mycket som är märkligt: varför tänderna inte tycks tillhöra kroppen, varför du ska betala så mycket mer för ett tandläkarbesök än ett läkarbesök, varför glasögonen inte räknas som hjälpmedel på samma sätt som rullatorer, hörapparater och inkontinensskydd. När du inte behöver hjälpmedlet längre lämnar du tillbaka det och tackar för lånet. Borde gå med ett par enklare glasögon också. Naturligtvis handlar det om pengar, men märkligt är det.

Märkligt är det också att det ska vara så svårt att komma överens om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Inför valet 2006 stod en sådan på alliansens löfteslista. För drygt ett år sedan, i januari 2011, meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt att a-kassan ”under denna mandatperiod ska göras allmän och därmed obligatorisk”. Sedan dess har långbänken blivit ännu längre, det senaste budet är att ”sannolikheten för en överenskommelse om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring före valet 2014 är låg”.

Ur ett liberalt perspektiv är det inte svårt att skjuta förslaget i sank. Det enda man behöver göra är att hävda en av liberalismens grundidéer, att valfrihet ofta är bättre än obligatorium, att frivillighet är bättre än tvång. Men det är att göra det alltför enkelt för sig. Redan i dag är nämligen alla som jobbar med och betalar till de arbetslösa via skattsedeln, större delen av a-kassan finansieras via arbetsgivaravgifter, alltså skatter, så tvånget finns där, frivilligheten är en illusion. Fördelar måste noga vägas mot nackdelar bortom ideologiska principer.

Märkligt är det också att det är de partier och intresseorganisationer som högst sjunger solidaritetens lov, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och fackföreningsrörelsen, som är de som är hårdast motståndare. Fackföreningarna vill värna sin maktposition, de fackligt administrerade a-kassorna är ett bra sätt att värva medlemmar, och S måste tänka på den facklig-politiska samverkan. Att det sedan går ut över människor som blivit arbetslösa, och tvingas leva på familjen eller söka försörjningsstöd, tycks vara av underordnad betydelse.

Jo, det är sant, det finns många frågetecken som behöver rätas ut, hur en obligatorisk a-kassa ska se ut kan diskuteras: vem som ska administrera, hur avgifterna ska betalas, hur stor ersättningen ska vara och så vidare. Problemet är bara att frågan diskuterats i snart två mandatperioder utan att någonting hänt. Under tiden står många utan a-kassa, enligt Arbetsförmedlingens senaste årsredovisning får två av tre arbetslösa ingen arbetslöshetsersättning alls. Detta därtill i tider när Europas ekonomi står med ena foten vid avgrundens brant och arbetslösheten riskerar, i det värsta av scenarios, att öka rätt dramatiskt.

Om knappt ett år ska socialförsäkringsutredningen vara klar med sitt betänkande, men frågan om a-kassan har utredningen ännu inte tagit i. Långbänken blir bara längre och längre i en fråga där ideologi blivit viktigare än enskilda människors väl och ve.