Konsten att köpa status

En av sex behöriga lärare lämnar yrket, bland annat på grund av stress och låga löner, fyra av tio har allvarligt funderat på att göra det.

Få studenter på lärarhögskolorna hade lärarutbildningen som första val, antagningspoängen är låga, på vissa lärosäten är över hälften av platserna obesatta.

Samtidigt räknar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) med att det behövs 80 000 nya lärare fram till 2020.

Det pågår ett löneupprop bland lärarna. Kravet är 10 000 kronor mer i månaden. Opinionsmässigt har det varit en flipp, få fackliga fälttåg har fått sådant genomslag. Resultatmässigt har det däremot varit en flopp, i varje fall hittills, genombrotten vid förhandlingsborden har uteblivit. Risken är att lärarnas ammunition håller på att ta slut, att kraven börjar låta som en illa repad skiva, man slutar lyssna, helt enkelt, och det är farligt, för svensk skola och svensk utbildning måste tas på allvar för att vara konkurrenskraftig.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) håller med. Hela våren har han betonat att läraryrkets status måste höjas, men utan att konkretisera vad han egentligen menar, det har mest blivit tomma ord, vackra fraser och sidospår som lärarlegitimationen.

Pengar är inte allt, brukar det ju heta. Lärarna har släpat efter lönemässigt i jämförelse med andra yrken med lika lång utbildning och svenska lärarlöner släpar också efter jämfört med andra länders. Inte heller friskolereformen har inneburit höjd lön och/eller status. Och även om 10 000 kronor mer ännu så länge är en orealistisk målsättning – enligt tidningen Dagens Samhälle skulle det kosta samhället 39 miljarder kronor – måste kommunerna börja arbeta mer aktivt med lönerna i sin rekrytering.

Kanske går status att köpa, vem vet. Men i det här fallet är pengarna bara en del av problematiken. För samtidigt som lärarnas löner släpat efter har det gjorts inskränkningar i de kompensatoriska förmånerna: mycket av makten över den egna arbetstiden har gått förlorad liksom en extra lång sommarlovsledighet. Sakta med säkert har kommunerna begränsat i lyxen, samtidigt som de administrativa uppgifterna ökat på bekostnad av allt mindre tid för att förbereda undervisningen. Ingen lärare blev väl lärare för att få fylla i blanketter.

Men sett ur ett bredare samhällsperspektiv är läraryrkets största problem varken pengarna eller ledigheten, även om det är viktigt, det är den bristande respekten för kunskap och bildning som präglar hela det svenska samhället. Kunskap är a och o, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Lärarna har själva satt sig i en lite knepig situation genom att hela tiden påtala att yrket som sådant har för låg status. Och med låg status följer låg lön. Att aktivt arbeta med att höja respekten för produkten, det vill säga all den kunskap som lärarna bär på, hade förmodligen varit effektivare eftersom vägen till status inte bara går genom tjockleken på lönekuvertet.

Självklart är lärarna värda mer i lönekuvertet, men framför allt är de värda mer respekt.