Europa har inte råd säga nej

Den ekonomiska krisen har slagit klorna i stora delar av Europa. Grekland är mest illa ute, står på randen till statskonkurs, Spaniens och Cyperns banksystem vacklar, Italien, Portugal, Irland, Ungern med flera har problem med statsfinanserna.

Det är eurons fel, ropar EU- och euroskeptikerna, mer eller mindre unisont. Hur nu euron kan vara upphov till bristande budgetdisciplin i Grekland eller en sprickande fastighetsbubbla i Spanien. Men det faktum att mycket av dagens elände skylls på euron har gjort att den svenska eurodebatten gått från kylig till permafrost. Det är bara Folkpartiet som då och då lyfter frågan.

Ingen vill satsa på en förlorare, alla vill satsa på en vinnare. Med den logiken borde kön till Europas finrum vara begränsad vid det här laget. Men så är det inte, kön är fortfarande lång av länder som insett att fördelarna faktiskt är större än nackdelarna. Kroatien blir medlem nästa år, Island, Makedonien, Montenegro, Serbien och Turkiet är erkända som kandidatländer, Albanien, Bosnien och Kosovo vill också in i värmen.

EU har gått från sex till 27 medlemsstater på 50 år. Allt fler frågar sig hur EU ska kunna fortsätta växa, hur unionen ska orka välkomna nya, fattiga länder. Allt det är avhängigt hur det nuvarande EU mår. Och just nu mår EU inte särskilt bra.

Det går naturligtvis också att vända på frågan: har EU råd att begränsa utvidgningen nu när ekonomisk kris och missnöje i kombination med nationalistiska strömningar sveper fram över Europa. Svaret: förmodligen inte. Det är ingen överdrift att kalla EU för ett av världens största fredsprojekt, unionen är en viktig faktor bakom en av de längsta fredsperioderna i Västerlandets historia. Eller som Olli Rehn, kommissionsledamot med ansvar för utvidgningsfrågan uttrycker det: ”Genom att vi funderar över vad vi skulle kunna bli, tvingas vi även att tänka på vad vi är i dag och vad vi vill vara i framtiden.”

Det är en lika sansad som balanserad utgångspunkt för EU:s utvidgning. EU kommer successivt att bli större, frågan är bara i vilken takt. För knappt tio år sedan fanns länder som Ukraina och Ryssland och regioner som Nordafrika med i utvidgningsplanerna. Nu är det Turkiet som räknas som unionens tänkta yttersta utpost, och där har förhandlingarna mer eller mindre gått i stå, samtidigt som det folkliga stödet för EU-medlemskap minskar, enligt Eurobarometer. Vem har sagt att det skulle vara lätt …

Vilka länder är viktigast att få med i unionen, var är det klokast att börja? Väljer man att först och främst betrakta EU som ett fredsprojekt hamnar man naturligtvis på Balkan. Ärren efter inbördeskriget och de etniska rensningarna finns kvar och kommer så att göra under överskådlig framtid. Kan den europeiska gemensamhetstanken bidra till att läka såren, försoning och på sikt stabilitet är oerhört mycket vunnet. Nej, Europa har inte råd att säga nej till fortsatt utvidgning av EU.