En verkningslös morot

Vid årsskiftet började den nya ”supermiljöbilspremien” gälla. Premien med den lustiga beteckningen var ett vallöfte från 2010 och en morot från regeringen för dem som valde miljövänligare drivmedel. Supermiljöbilspremien ger ett större bidrag än tidigare premier, 40 000 kronor, till dem som köper en bil som inte släpper ut mer än 50 gram koldioxid per kilometer, något som enbart elbilar klarar idag.

Regeringen räknade med 5000 bilar på fyra år. Hittills, efter ett halvår är det 16 personer som utnyttjat förmånen. Resultatet blev med andra ord inte så dåligt som befarat, utan sämre.

Nya alternativa bilbränslen är inte den enda miljöteknik som regeringen vill att vi investerar mer i. Idag finns det ny teknik på ett flertal områden där stora framsteg gjorts och där både det offentliga, företag och privatpersoner skulle tjäna på att gå över till miljövänliga alternativ. Dels för våra miljömål, dels för ekonomin. En elbil är exempelvis betydligt billigare i drift än en bensindriven och att byta ut gammal belysning mot ny energisnål kan spara mycket pengar i längden.

Tankesmedjan Fores släppte tidigare i år en rapport, ”Varför görs inte lönsamma miljöinvesteringar?”, om varför inte fler investeringar i miljöteknik görs, trots att dessa blir lönsamma på lång sikt. Svaret kan, enligt Fores, sammanfattas i två punkter, bristande information och problem med kapital till större investeringar.

Som talesättet lyder: ”Det är dyrt att vara fattig”. Möjligen skulle familjen på landsbygden tjäna på att skaffa en elbil i längden, men även med premie kostar den över 100 000 mer i snitt än en jämförbar bensinbil. Mindre företag kanske gärna vill göra en investering i miljövänlig teknik, men de har inte råd med den första stora utgiften.

Regeringen framstår som något handfallen då den erbjuder en klapp på huvudet och lite extra pengar i handen för önskvärt beteende istället för att gå till botten med de strukturer som försvårar miljöinvesteringar. Svenska företag har svårt att få riskkapital, hushållen har för små ekonomiska marginaler. Där kan politiken bidra på allvar.

Om det offentliga ska gå i främsta ledet för nya miljöinvesteringar finns det mer effektiva metoder än premier. Vid offentlig upphandling kan stat och kommun visa att de menar allvar med miljömål i allt från livsmedelsproduktion till miljöbilar. Låt kvalitet ta mer plats i förhållande till kostnad.

Om kommuner och stat köpte elbilar vid byte av tjänstefordon skulle det skapas en begagnatmarknad fortare än vad som sker idag. Det i sin tur skulle öka möjligheten för privatpersoner att köpa sin första miljöbil.

Hanna Marie Björklund