Kärnteknik är framtiden

Den huvudsakliga anledningen till att vi ska syssla med kärnteknik kan sammanfattas med ett ord, energidensitet.

Det finns ingenting som vi människor känner till hittills, bortsett från antimateria, som energimängdmässigt per enhet bränsle, oavsett om vi räknar i vikt eller volym, ens är i närheten av att kunna konkurrera med kärnbränslen av olika slag.

Förbrukning av energi och råvaror har ett direkt samband med materiell levnadsstandard och i takt med mänsklighetens befolkningsökning och att fossilbränslenas baksidor visar sig alltmer kommer kärnteknisk verksamhet, främst för elproduktion i egenskap av baskraft, framöver i energimixen att tillmätas en alltmer tilltagande vikt för fred och välstånd på planeten.

Det finns komplikationer att beakta kring kärntekniken. Som exempel inom fission kan nämnas en övergång till slutna bränslecykler och reaktorer med snabba neutronspektrum vars användbarhet omfattar elproduktion, förbränning och transmutation av långlivade problemämnen och eventuellt även termokemi.

Inom fusion tampas vi bland annat med materialutmattningsproblem, för låga plasmatryck och -temperaturer för de mest önskvärda bränslena och olika sorters energiförluster i reaktorerna.

Politiska interventioner av typen tankeförbudet eller beslut att skeppa iväg plutonium som kunnat användas för forskningsändamål eller bränsle underlättar inte när vi tar itu med tidigare nämnda utmaningar.

Trots svårigheterna och riskerna väger fördelarna med kärnreaktioner tyngre än nackdelarna varför forskning och utveckling på områdena är både berättigat och eftersträvansvärt.

Peter Stenlund, Norsjö