Rapportera fel
Alla har vi minnen från svunnen tid, i många fall med ett lättväckt vemod över hur livet förändras. Några skriver då ner sina berättelser; om de sedan ges ut är det oftast på små förlag i begränsade upplagor.
För Stig Lång, dramapedagog i Västerås, var byn Boheden utanför Överkalix världens centrum för en 50, 60 år sedan. Mamman serverar spenvarm mjölk till den lille Bertil, berättelsens självklara huvudperson. Syskonen delar rum och hoppar i snödrivor; att man sedan kan slå sig fördärvad för en dag eller två hör liksom till.
Men förändringens vindar blåser snabbt över den lilla men fortfarande barnrika byn. När den sista timmerstocken flottats längs Kalixälven försvinner den avgörande hörnstolpen i familjens försörjning eftersom pappan livnärt sig som tummare.
För Bertil och hans kamrater är det visserligen ännu självklart att alltid bo kvar. Men när de gått ut skolan pekar vägvisarna plötsligt nästan bara söderut. Rädslan att bli ensam kvar får dem raskt i sitt grepp.
Parallellt läser jag Leif GW Perssons memoarbok; slående är då hur storstaden blivit lika annorlunda som glesbygden. Men där Persson är skrivarproffset är givetvis Lång amatören. Tidsföljden hoppar, texten är inte korrekturläst, några insprängda fantasier känns mest bara förbryllande. Hur livet egentligen blev efter flytten är svårt att få grepp om.
Ändå lever jag mig in mer i Stig Långs minnesbilder. Givetvis för att de påminner så starkt om min egen uppväxt.
STEFAN HOLMBERG
Nöje & Kultur
TV: Spela, spela och spela lite till
Bilar till salu i Skellefteå
